Bang On A Can: Big beautiful dark and scary (Cantaloupe/Naxos, 2012)
Gränserna mellan vad som brukar kallas nutida musik, eller konstmusik, och det som görs av många musiker verksamma på pop-, rock och jazzscenen är sedan länge så uppluckrade att det ibland är svårt att veta vad som är vad.
Ta bara det senaste albumet från Björk, uppmärksammat som ett popalbum men till stora delar möjligt att rubriceras som nutida konstmusik.
Den amerikanska konstmusikensemblen Bang On A Can All Stars har alltid varit uttalat gränsöverskridande, både vad gäller image, spelstil och val av musik att framföra. Gruppen är en del av den i år 25-årsjubilerande paraplyorganisationen Bang On A Can, som med bas i New York bland mycket annat beställer verk och anordnar återkommande festivaler.
Dubbelalbumet Big beautiful dark and scary utgör en del av jubileumsfirandet och kan tjäna som en utmärkt introduktion till den komplexa musik och oakademiska attityd som Bang On A Can på olika sätt står för.
Albumet innehåller verk av grundarna Julia Wolfe, David Lang och Michel Gordon jämsides tolkningar av utomstående kompositörers verk, däribland David Longstreth, tongivande medlem i hipsterbandet Dirty Projectors.
Ett av de bästa och mest intressanta bidragen kommer från Bang On A Can-musikern Evan Ziporyn. Hans Music from Shadowbang inleds luftigt jazzig, med Ziporyns klarinett virvlande som ett höstlöv över ett plockigt komp, passerar Bali och landar i synkoperat rockigt riffande.
Ziporyns arrangemang av den mycket egensinniga Conlon Nancarrow kompositioner för mekaniskt piano färgas också de av en rockig sensibilitet, när de inte flyger iväg på ett fusionjazzigt moln som på ett roligt sätt låter som proggbandet Samla Mammas Manna.
Annat att lyfta fram kan vara Louis Andriessens fyrdelade Life. Till största delen lugnt impressionistisk, fast med en vackert hotfull grundton. Precis som Julia Wolfes något brutalare Big beautiful dark and scary, ett av många samtida verk inspirerat av 9/11.
De sex Bang On A Can-medlemmarna framför allt med den stringens och det engagemang man kan förvänta sig av musiker på denna nivå. Allra bäst är förstås att de utan några som helst problem förvandlar sig från en samtida konstmusikensemble till en rockgrupp och vidare till en jazzsextett. Och sedan tillbaka till konstmusikensemblen igen.
©Dan Backman Rec publ i SvD 120314
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera