kritik sedan 1993

Steve Reich: Konserthuset, Stockholm, 30 januari 2011

Konserthusets Tonsättarfestival, den som i år ägnats den amerikanska kompositören Steve Reich, avslutades på söndagseftermiddagen i en fullsatt salong med en lika stringent som livfull tolkning av den knappt timslånga Music for 18 musicians. Det var en utmärkt avslutning på en utmärkt festival.

Det 25 år gamla verket, som här framfördes av 19 musiker, är ju ett av hans mest kända, tillika ett av de allra bästa och mest inflytelserika.

Lika genomtänkt var det förstås att inleda  festivalen med det renodlat rytmiska verket Clapping music, för två par händer. En mer naturlig startpunkt går ej att finna.

Ska man komma med någon invändning när det gäller festivalens verkurval så saknade jag Four organs, komponerat 1970 för maracas och, just det, fyra elorglar. Den råa hardcore-minimalism som Reich här visar prov på, och som verkligen gränsar till rockmusik, skulle fullbordat Konserthus-hyllningen till den amerikanska kompositören.

De fem konserterna har samlat ett stort antal musiker, även på åskådarplatserna, från Sverige och andra länder. Music for 18 musicians framförs således med en ensemble ur Filharmonikerna, förstärkt med ytterligare pianister och slagverkare, och sångarna i brittiska Synergy Vocals.

Här samlas de omvittnade influenserna från Västafrika och Indonesien, fast formaliserade och utlagda i ett rutmönster liknande Manhattans brusande och myllrande avenyer och tvärgator.

Basklarinetter brummar in och ut ur komplexa marimbafigurer. Röster, vars puls dikteras av sångarnas andtag, svävar ovanpå hamrande flygelklaviatur. Det är ett skimrande stycke kompromisslös musik – utan början, slut eller centrum – för röster, slagverk, träblås, stråkar och fyra flyglar.

Väljer man att lyssna på enskildheter – uppmärksamheten vandrar ofrånkomligen mellan mikro och makroperspektiv – kan man plötsligt höra hur en upprepad figur på en av flyglarna låter som en funkgitarr samplad från någon gammal James Brown-låt. Det är mycket fascinerande och man förstår att just det här verket influerat otaliga artister ur rock-, techno- och jazzsvängen.

Det nästan dokumentära Different trains, som inleder konserten, representerar något av en motpol till den mer abstrakta Music för 18 musicians.

Här gestaltar Reich tågresorna han gjorde som barn, mellan pappan i New York och mamman i Los Angeles. Kopplingen till de tåg som fraktade judar till förintelselägren vid samma tid ger det dramatiska verket – med inspelade röster och suggestiva tågljud från 30- och 40-talen – ytterligare laddning.

Fläskkvartetten, som tidigare framfört verket på Judiska teatern, mystifierar det genom att framträda i mörker med lysdioder på stråkar och trumpinnar. Det är helt fel sätt att tolka den attraktivt torra och pragmatiska Reich-musiken, som alltid trivs bäst i full belysning och utan teatraliska effekter.

Rent musikaliskt präglas Fläskkvartettens framförande av en murrighet som inte heller den hör hemma i den mycket stringenta kompositionen.

Då gör ungerska Amadinda Percussion Group, förtärkta med klaviturspelarna Boglárka Fábry och György Oravecz, ett mycket bättre jobb med det lite anonyma men mycket typiska Reich-verket Sextett.

Avhuggna marimbafigurer kontrasteras mot utdragna klanger frambringade med stråke på vibrafon. Det är infallsrikt och rytmiskt rörligt men kompositionen, från 1985, innehåller många lösa trådar som aldrig riktigt knyts ihop.

©Dan Backman Rec publ i SvD 110201

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: