Michael Johansson: Haninge Konsthall, 2010
Michael Johansson söker sitt arbetsmaterial på loppisar. Bord och stolar, resväskor och madrasser införskaffas, systematiseras och magasineras. Tömda på mening och funktion kan de sedan återuppstå, konfigurerade på ett konstnärligt meningsfullt sätt, i en ny kontext.
Det är ingen ovanlig konstnärlig strategi. Men det är inte bruket av oljefärg eller marmorblock heller. Det viktiga är vad man gör. Och hur man gör det.
Den skulptur eller platsspecifika installation – vet faktiskt inte vad som lämpar sig bäst här – som Michael Johansson nu visar i Haninge konsthall, 24 pendeltågsminuter från Stockholms central, har getts titeln Fyrahundra nyanser av brunt. Det är en dålig titel – ett trött återbruk av Killinggängets ofta travesterade filmtitel Fyra nyanser av brunt – som trivialiserar ett verk som i all sin vardaglighet utstrålar en stram gåtfullhet.
Det är formmässigt lätt att beskriva: Michael Johansson har staplat brunmålade och brunbetsade bord, stolar, bokhyllor och hurtsar på och bredvid varandra till en, inte helt liksidig, kub. Storleken är anpassad till konsthallens kvadratiska rum, vilket på ett subtilt sätt infogas i konstverket. Det konstfulla och finurliga staplandet och pusslandet inbegriper även ett piano, en högtalare och en gammal transistorradio av märket AGA.
Skulpturen, vi får väl kalla det så, bara står där. Tyst, mystisk och sluten som monoliten från Stanley Kubricks film 2001. Men trots att det bara är en himla massa möbler från deprimerande svenska kontor och socialdemokratiska folkhem dyker konsthistoriska referenser oundvikligen upp. Minimalismen förstås, och då särskilt Donald Judds skulpturer, men även popkonstnären Robert Rauschenbergs tidiga assemblage med bäddade sängar och uppstoppade örnar. Det går också, på ett lite mer subtilt bakvänt sätt, att dra trådar till Rachel Whitereads gipsavgjutningar av tomrum, tomrummen i en bokhylla till exempel, eller till Jakob Dahlgrens maniska samlande på ränder. Allra lättast är det kanske att associera till britten Tony Cragg som innan han blev en trist akademisk skulptör gjorde sig ett namn med färg- och formmässigt sammanhållna konstellationer av konsumtionssamhällets överflöd av plastförpackningar.
Så kan man låta tankarna associativt löpa kring konst och kontext och, samtidigt, låta sig imponeras av det klassiskt säkra handlaget med volym, färg och form. Och, till slut, kanske också undra lite över hur långt konceptet kan dras innan det blir en trött upprepning. Michael Johansson har ju redan nu varierat sitt temat så många gånger att frågan ter sig oundviklig.
©Dan Backman Rec publ i SvD 100210 (foto Michael Johansson, bild publ i Omkonst)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera