kritik sedan 1993

Vernissagekort (2010)

Jag började gå på konstutställningar för mer än trettio år sedan. Under den tiden har konstlivet genomgått många dramatiska förändringar. Från det lekfullt sökande, konceptuella och politiserade 70-talet – över yuppie-epokens hysteriska köprush och den filosofiskt präglade postmodernismens intåg och uttåg – fram till dagens mångfacetterade och svåröverskådliga recycling av allt som ryms mellan traditionellt oljemåleri och idébaserad provokation.

Utställningslokalerna har även de förändrats och flyttats runt till olika adresser. Här i Stockholm har gallerierna alltid rört sig mellan stadsdelarna och från och till samlats i kluster. Det senaste av dessa gallerikluster, det mellan Hälsingegatan och Gävlegatan i Vasastan, har i finanskrisens efterföljd så sakteliga börjat upplösas.

IMG_8084

Att vernissagekorten inte förändrats i samma utsträckning som konsten blir tydligt när jag börjar rota i den låda där jag sparat inbjudningar till utställningar på gallerier, muséer och konsthallar. Trycktekniskt har de förstås blivit alltmer avancerade, men när det gäller formgivningen – bild på ena sidan, text på den andra – kan det vara svårt att tidsbestämma flera av dem (något som också försvåras av att årtalet ofta saknas). Numera kommer förstås många på mejlen istället för genom brevlådan. Det är trist men naturligtvis ofrånkomligt.

Bland de utställningsinbjudningar jag sparat finns ändå några som särskiljer sig. Inte minst de som skickades ut av den oförliknelige Hans Leijonhufvud på Galleri Händer, som från mitten av 70-talet visade Stockholms bästa och mesta proggkonstnärer på Hornsgatspuckeln. De utvikbara svartvita utställningsprogrammen, fyllda av kryptiska förkortningar, var att betrakta som informationsblad och maniskt fyllda av konstnärernas meritförteckningar och konstkritikernas omdömen.

ynglingagKring mitten av 90-talet var det framför allt det kollektivt drivna galleriet Ynglingagatan 1 (med tre adresser under sin korta existens) som stod för nytänkande när det gällde såväl utställningar som presentationen av dem. Galleriets grafiskt uppfinningsrika inbjudningar var ursnygga och formmässigt anpassade till de olika uställningarna.

wolgersDet kanske allra bästa vernissagekortet i min lilla samling är – inte oväntat – gjort av Dan Wolgers. Med sedvanlig genialitet har han till baksidan av det klassiskt typograferade vykortstora inbjudningskortet – utan bild – spegelvänt framsidans text om att det är vernissage 5 april 1986 på Galleri Aronowitsch. Kortet har därigenom blivit ett konstobjekt i sig själv, helt kongenialt med Wolgers poetiskt skruvade assemblage.

AUTO-2-00732860_jpg_1012802aSluligen: törs man hoppas på att Moderna museets grafiska profil, som länge varit väldigt svag, skulle kunna återfå något av den vitalitet som präglade de kort, kataloger och affischer som Johan Melin och Anders Österlin gjorde åt museet på 60-talet?

©Dan Backman Krönika publ i SvD 2010

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: