Katie Melua: Annexet, Stockholm, 6 oktober 2008
Katie Melua inleder och avslutar sin konsert ensam med en akustisk gitarr. Det är då hon är som bäst; uppflugen på en hög pall sjunger hon så hjärtskärande som bara hon kan och vickar charmigt med foten.
Mellan de fina versionerna av Piece by piece och I cried for you förminskar hon sig själv genom att, som hon brukar, ta in ett gubbtungt sexmannaband på scen.
Upptäckaren, låtskrivaren och producenten Mike Batt är tack och lov inte med, men de hon släpat med sig denna gång är inte mycket att hänga i julgranen heller. Särskilt inte pannbandsförsedda slagverkaren Luis Jardim, som varit med i leken sedan Trevor Horn regerade popvärlden.
Jodå, de är samtliga mycket stabila och vet allt om bluesrock och stuffande gammeljazz, men de utgör en intetsägande och slätstruken fond för den 24-åriga sångerskans personliga vokala utspel.
Sedan första Stockholmskonserten, på Chinateatern 2004, har hon genomgått en ganska radikal förvandling. Då var hon en blyg och älsklig sångerska, ovillig att röra sig på scen. Nu studsar hon omkring från höger till vänster, får feeling under gubbarnas solon och sjunger ut med en större säkerhet.
Det är inte dåligt, men konsertupplägget, med ganska lyxiga visualiseringar av sångerna, känns väldigt låst till sin form. Katie Melua själv är fortfarande en imponerande naturtalang och karismatisk scenpersonlighet, man önskar bara att hon kunde ge sig själv och sin musik en mer spännande och intressant musikalisk inramning.
©Dan Backman Rec publ i SvD 081004
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera