Anna Christoffersson/Steve Dobrogosz: Rivertime (Amigo/BAM, 2008)
Ett glupskt konsumerande av musik leder till ett ändlöst sökande efter kickar. Man hoppas hela tiden på nya album och nya låtar som för en stund kan få all annan musik att förblekna.
Starlit är en sådan låt. En makalöst vacker och gripande Steve Dobrogosz-ballad som gått på repeat i min iPod hela sommaren men som har kvar sin fulla laddning även nu, då albumet den hämtats från släpps officiellt.
Perfekt placerad i mitten av låtlistan vecklar den ut sig till ett sublimt stjärnfall av toner och ord i fullkomlig symbios. För mitt inre hör jag drömlika ekon av Whitney Houstons Greatest love of all framföras av Jodie Fosters rollfigur i den filosofiska sci fi-rullen Contact. Fast det är måhända en ganska mysko liknelse som riskerar att banalisera såväl komposition som framförande, så ta den inte bokstavligt.
Egentligen skulle det räcka med Starlit, men duon Steve Dobrogosz, flygel, och Anna Christoffersson, sång, har ytterligare elva mycket fina sånger att erbjuda på uppföljare till 2005 års rätteligen mycket uppmärksammade It´s always you.
Rivertime utgör en perfekt fortsättning; det musikaliska uttrycket är förädlat och den förbluffande känsliga interaktion dem emellan har fördjupats.
Att låtarnas intrikata uppbyggnad, vackra poetiska språk och dynamiska spektrum ställer stora krav på interpretationen, såväl musikaliskt som emotionellt är inget som märks. Tvärtom präglas albumet av ett organiskt flyt där ingen och ingenting tycks vara utbytbart (och då inkluderar jag förstås producenten Göran Petersson och ljudteknikern Janne Hansson).
Lyssnar man med förstoringsglas, vilket det intima formatet uppmuntrar till, finns det konstnärliga upplevelser att hämta ur Dobrogosz balanserat livfulla ornamentik eller Christofferssons förmåga att lägga sig på en emotionell nivå som hela tiden stämmer perfekt med musiken och texten.
Det är fortfarande svårt att genrebestämma deras musik. Formmässigt är det ballader, även om det ofta känns som om de vill slita sig loss från sitt gedigna fundament.
Det finns jazzattityd i framförandet, med inslag av gospel, blues, soul och nordamerikansk naturlyrik i det poetiska tonspråket. Men vad spelar det för roll att man omväxlande tror sig höra något bortglömt från den stora amerikanska sångboken, en popballad, en psalm eller ett romantiskt eko från den klassiska repertoaren?
Det enda som betyder något är ju att denna melodiöst musikaliska mångfald utmynnar i formfulländade sånger som går direkt in i hjärtat.
©Dan Backman Rec publ i SvD 080924
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera