Proggen i Södertälje (2008)
70-talet var vänstersekterismens och proggens årtionde. Det var också decenniet då Södertälje blev en bluesstad. De olika spåren korsade förvisso varandra, men blueshistorierna får någon annan dra.
Alternativ Musik i Södertälje (AMS) drogs igång våren 1974 av gymnasisterna Tore Persson, Mats Rönngren och Christer Domeij. De var inte först med att ta proggen till stan – Kenth Loong anordnade musikfester i Stadsparken, Södertälje miljögrupp hade en musikfest i Eklundsnäs, proggband spelade i Konsthallen – men den progressiva musikföreningen var den första med en uttalad ambition att satsa långsiktigt på en ”icke-kommersiell musik”.
AMS första arrangemang, 5 maj 1974, var en konsert med södertäljetrion Prince Rupert och folkrockgruppen Kebnekajse, ett av de största proggbanden. Drygt tvåhundra kom till Täljegymnasiets aula och Länstidningen skrev att AMS ”med tiden kan utvecklas till en mycket betydelsefull del av det lokala musiklivet”.
När jag själv kom med på hösten samma år hade verksamheten börjat anta mer organiserade former, med stormöten varje söndag på Dalgården. Den nybildade riksorganisationen Kontaktnätet gjorde det lättare att boka proggband utifrån, fast då vi var mer inne på att verka lokalt fick det inte så stor betydelse.
Musikfesten på Trombon i Folkets Hus 18 oktober 1975 kan ses som ett exempel på den lokala inriktingen, med framträdanden av lokalförmågorna IB, Roger å dom, Niite Suma och Motorkultur (en duo jag hade tillsammans med min kusin). De enda utifrån var de tämligen okända gotlänningarna Smaklösa.
I februari 1975 startade vi upp verksamhet varje söndag på Flickskolan, kulminerande i några dagars Alternativ jul mot slutet av året. När det inte var konserter sysselsatte vi oss med diskussioner, måleri, musikjam och matlagning.
©Dan Backman
Till alternativjulen 1976 hade jag tillsammans med Tore Persson och Håkan Andersson (en konstellation som utkristalliserats under ett års intensivt jammande) arbetat fram en konsert som genom text och musik gick direkt in på de djupa frågorna. Vi framträdde under namnet Tore Perssons Kosmiska Trio och i dagboken skrev jag att ”det gick bra, men publiken fattade ingenting”.
Vid sidan av Södertäljeaktiviterna var jag under några år med i Stockholmsgruppen Nävgröt. Där kom jag med efter att ha träffat gruppens ledare, Gunnar Valkare, på en väldigt proggig instrumentbyggar-kurs i Konsthallen. Vi spelade på afrikanska xylofoner byggda av oss själva.
När Håkan försvunnit ut till antroposoferna i Järna fortsatte jag och Tore med andra människor, framför allt Jan Steineck och Johan Fowelin. Nu under namnet Raj Hymans Biodynamiska Besvärjelseorkester. Vi drog upp riktlinjerna under 70-talet, men det var 80-talet som blev vårt mest aktiva decenium, med framträdanden som blandade poesi och performance med en gränsöverskridande och till stora delar improviserad rockmusik.
Sämre gick det för Alternativ Musik, som avlivades 24 april 1977 när de SKP:are som tagit sig in i styrelsen använde sitt mandat till att, trots ihärdiga protester, lägga ner föreningen och ge de pengar som fanns i kassan till Folket i Bild/Kulturfront. Det var tråkigt, men samtidigt en spegling av vad som hände med proggrörelsen på det nationella planet. Det som varit en vänsterorienterad gräsrotsrörelse inspirerad av det sena 60-talets hippie-våg i USA – med start i Gärdetfesterna sommaren 1970 – hade sakta men säkert förvandlats till partipolitik av vänsterns politrucker.
Det göteborgsbaserade kraftprovet Tältprojektet kan ses som proggens sista magnifikt kollektiva suck, helt beroende av ideela krafter på varje spelställe. Själv gick jag brandvakt på en av de två Södertäljeföreställningarna i juli 1977. Musikteatergruppen Oktober, som utgjorde en viktig del av Tältet, flyttade till Södertälje året därpå. Men det är, precis som bluesen, en historia andra kan bättre.
Punksommaren 1977 bodde jag i kollektivhuset Justinalund, en illa skött kåk på Falkvägen som huserade såväl vänsteraktivister som kulturutövare. I nedervåningen var det ett kafé, som så småningom blev replokal åt proggbandet Friskt Vatten. När jag bildade en ny grupp med Jan Steineck, Tore Persson och Mats Liegnell fick vi repa i deras lokal (tre av oss bodde ju ändå på övervåningen). Jag tror att de egentligen ogillade vår flummiga stil och musik, så det var snällt av dem.
Mats Liegnell var en grym gitarrist som lett grupperna Haralds Begravning och Stickabush, Södertäljes första reggaegrupp, där även basisten Berra Petterson ingick. Ett tag var han, tillsammans med Micke Larsson, en av två gitarrister i funkfusiongruppen Kallfront.
Jan Steineck Band, som gjorde sin enda spelning på en musikfest i Stadsparken arrangerad av Kommunistisk Ungdom, blev Ebbo Pop när jag tillsammans med Mats och Tore sammanstrålade med Peter Björlin och Janne Jettner. Peter Björlin var något av en veteran som spelat bas i det mycket populära 60-talspopbandet The Knotts och, lite senare, Bluesrockers.
Ebbo Pop jammade fram extatiskt gitarrylande ”grönsaksrock” uppe på Peters vind ute i Lina. 20 maj 1978 spelade vi på en fest i Stadsparken, som avslutade en cykeldemonstration, sedan i Flickskolans aula (tillsammans med Kallfront). Det var en härlig dag, men också sorglig eftersom Matte strax därefter flyttade från Södertälje.
Jo, vi var många som genom ideella initiativ fick Södertäljes kulturliv att blomstra på 70-talet. Samtidigt ska man inte glömma bort puben William Shakespear, som framför allt huserade stadens bluesband, och den dåvarande kulturnämndens föredömliga framåtanda, med spännande och provokativa utställningar på Konsthallen och fantastiska konserter på Estrad. Särskilt minnesvärda är Radiojazzgruppens Spektrum-konserter med internationella namn som Gil Evans och Carla Bley.
Jo, en sista sak. Jag skrev i början av denna återblick att jag överlät åt andra att berätta Södertäljes blueshistoria. Men ett liten bluesrelaterat exempel från musikrörelseorganet Musikens Makt måste jag ta med, då det belyser tidsandan så bra.
Bernt Andersson, organist i Nynningen, skrev en uppskattande recension av Telge Blues debut-album (MM 8/1975). Dock ifrågasatte han varför den getts ut av det multinationella Philips och inte på något av de ”icke-kommersiella bolagen”. Detta var ett återkommande trauma under proggtiden och innebar att artister som Pugh och Turid mobbades.
Telge Blues gav svar på tal i det efterföljande numret och förklarade att de själva stått för inspelningskostnaderna och att de icke-kommersiella bolag de vänt sig till tackat nej då de saknat ”svenska texter med progressivt innehåll” i deras bluesmusik.
Nej, det var inte helt lätt att vara musiker på 70-talet.
©Dan Backman 2008
Texten är skriven till boken Revival – Södertäljes musikhistoria under 1900-talet. Utgiven av Södertälje kommun i juni 2008.
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera