kritik sedan 1993

Robert Plant, Alison Krauss: Hovet, Stockholm, 16 maj 2008

Guldlocken Robert Plant, 59, må vara en av hårdrockens coolaste och största ikoner, när han delar scen med Alison Krauss, 36, och ett band under ledning av T-Boone Burnett, 60, får han ändå finna sig i att reduceras till en kugge i ett musikaliskt kollektiv. Fast det är inget att vara ledsen för, särskilt inte när den kollektiva ansträngningen ger ett så gott resultat.

Den enda som, bildligt talat, kliver ut ur kollektivet, och då helt utan yttre åthävor, är Alison Krauss. När hon, ganska tidigt i konserten, framför Sister Rosetta goes before us och Through the morning, through the night lyfts allt upp till en mer himmelsk nivå. Efter att unisont med Plant nästan viskat fram tre inledande sånger, bland annat Led Zeppelins Black dog, släpper hon ut sin strålande vackra röst i full frihet och smyckar den med behärskat fiolspel. Det är innerligt, känsligt och starkt; exakt det som fört fram henne till en position som en av den samtida americanans stora artister.

Det lika överraskande som lyckosamma samarbetet dem emellan, gitarristen och sångaren T-Boone Burnett inräknad, har blivit till en av senare tiders mest sympatiska framgångssagor. Deras joint venture kring en samling personligt utvalda sånger ur folk-, country- och rocktraditionen har blivit kreddigt och folkligt på samma gång och lyckats attrahera inte bara kritiker – som i stort sett samstämmigt älskar dem – utan även konsertbesökare och skivköpare. Jodå, att det fortfarande finns människor som är villiga att betala för skivor bevisades av att skivbolaget innan konsertstart delade ut en platinaskiva för 40 000 sålda exemplar av Raising sand.

Överföringen av musiken från studion i Nashville till konsertscener över hela världen har i stort sett gått bra, även om den intagande och förtätade intimiteten till vissa delar gått förlorad. Isladan Hovet är långt ifrån en idealisk lokal – Cirkus eller Konserthuset hade varit perfekt – och bytet av gitarrist från den balanserat skruvade Marc Ribot till den mer jordnära Buddy Miller innebär att musiken minskat i komplexitet.

Men visst är det svårt att inte gilla det man ser och hör. Med ett snyggt belyst draperi – som i slutet byts till guldigt glittriga girlanger – som enda visuella dekoration handlar det från början till slut om ett värdigt musicerande på hög nivå. När de avslutar med den underbart sorgliga Long journey home – det låter som ett gammalt skillingtryck – måste man faktiskt fälla en liten tår.

©Dan Backman (rec publ i SvD 080518)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: