kritik sedan 1993

Årets bästa album 2007

High Llamas: Can cladders (Drag city/Border)

Brittiska gruppen High Llamas är sedan länge världsbäst på kammarmusikalisk solskenspop. Med eleganta ackordgångar i den högre Brian Wilson-skolan och de snyggaste melodierna från 60-talet som fundament föreläser de lärt och ledigt om popkonst och jazzharpisten Dorothy Ashby.

Salem Al Fakir: This is who I am (Virgin/EMI)

Musikbegåvningen Salem Al Fakir har skakat om den svenska popscenen rejält. This is who I am kan redan räknas till de klassiska svenska debuterna; femtio egensinnigt energiska minuter som vägrar erkänna några gränser mellan Stevie Wonder-soul, leksaksjazz och progressiv folkrock.  

Paavo: Paavo (Apart/CDA)

Ung svensk jazz i fantasifulla kläder, ritade och sydda av Sofia Jernberg och Cecilia Persson. Vitalt egensinnig musik som känsligt och frimodigt söker sig fram mellan improvisation och intrikat vindlande melodier som till hälften kunde vara skrivna av Frank Zappa för en grupp med trippande bofinkar.

Life on earth: Look! There is life on earth! (Subliminal sounds/Border)

Dungen-basisten Mattias Gutavssons kollektiva soloprojekt är något av det mest psykedeliska som svävat som över svenska mark. Meditativt stillastående passager i skimrande färger avlöses av latinorock med mycket rassel och mjukt akustiska sånger om tillvarons förunderlighet.

Säkert!: Säkert! (Razzia/BAM)

Det är inget fel på Hello Saferide, men Annika Norlin gör sig ännu bättre under sin svenskspråkiga identitet Säkert! Med en konturskarp produktion av Henrik Oja har det blivit ett befriande kärvt och kantigt album där drastiska och skönt surmulna texter samverkar med tydligt utmejslade melodier.

Anna Järvinen: Jag fick feeling (Häpna/Dotshop.com)

En ovanligt stor del av Svea rikes kritikerkår fick feeling av Anna Järvinens själfulla debut. Ett lyckligt möte mellan producenten Mattias Glavå och Anna Järvinens kärvt vackra sånger om Finland och Sverige. Svensktalande bättre folk är i all sin psykedeliskt folkrockiga prakt en av årets låtar.

Robert Plant/Alison Krauss: Raising sand (Rounder/Universal)

Mötet mellan Led Zeppelin-sångaren Robert Plant och den tjugotre år yngre Alison Krauss är lika överraskande som lyckat. Tillsammans med producenten T Bone Burnett och en mycket fin samling musiker når de sublima höjder med noga utvalda låtar från 1955 och framåt.

Eagles: Long road out of Eden (ERC/Universal)

Eagles första studioinspelade album sedan 1979 är en glad överraskning. Låtskrivandet är gediget och inspirerat, stämsången sitter perfekt och ljudbilden är varm som en sprakande brasa. Hade västkustgubbarna bara varit mer självkritiska och lämnat några spår på hyllan så hade resultatet blivit fulländat.

Mylla: Vanya (Subliminal Sounds/Border)

Stockholmsgruppen Mylla låter så proggiga att det nästan blir parodiskt. Debuten är som ett lycklig giftermål mellan Nynningen och Bo Hansson, men förmedlar en så livsbejakande musikalisk och verbal upptäckarglädje att den borde ha förmåga att smitta av sig också på de som inte är nere med proggen.

Helena Josefsson: Dynamo (Elevator/EMI)

Helena Josefsson skriver sånger om spöken, goda feér och kärlek och vill att hennes musik ska vara både varm och kall. Solodebuten Dynamo ljuder av piccoloflöjter, drömska stråkar och en oberäkneligt expressiv röst som påstår saker som att ”the moon is a grain of sand in your hand”.

©Dan Backman/Lista publ i SvD 071215

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: