Årets bästa album 2006
Anna Christoffersson/Steve Dobrogosz: It´ts always you (Amigo/BAM)
Pianisten Steve Dobrogosz har i den sensationellt uttrycksfulla sångerskan Anna Christoffersson hittat den optimala uttolkaren av hans odogmatiskt jazziga ballader. Tillsammans bildar de en supersensibel enhet mäktig lågmälda storverk i den högre skolan. Med den fulländade debuten har de redan skrivit in sig i jazzhistorien.
Donald Fagen: Morph the cat (Reprise/Warner)
Tredje soloalbumet från Steely Dan-mannen Donald Fagen är lika perfektionistiskt och kärvt som någonsin. Byggt på lika delar New York-smarta betraktelser, popkänsla och en jazzfunk så intrikat konstruerad att den kräver kvantfysikaliska ekvationer för att beskrivas, alltid med melodiken och det organiska groovet i fokus.
Midlake: The trials of van Occupanther (Bella union/BAM)
Ett långsamt växande album med rötter slingrande sig ner till softrocken och 70-talets mest konstfullt utmejslade folkrock. Med gåtfullt eskapistiska texter om ett ålderdomliga naturnära liv och melodier lika tidlösa som skimrande skillingtryck har amerikanska Midlake hittat ett vackert ledsamt uttryck som förför och berör.
Bob Dylan: Modern times (Columbia/Sony BMG)
Mannen, myten, legenden fortsätter att förbrylla och fascinera. Det fyrtiofjärde albumet har en musikalisk grund långt bak i det amerikanska nittonhundratalet men känns ändå samtida. Lika paradoxalt är att Dylan trots mer eller mindre uppenbara musikaliska och textmässiga stölder fortfarande förmår låta helt igenom originell.
Sandy Mouche: …and poems for the unborn (Magpie/Playground)
Jag är kär i Helena Josefssons röst. Som en skånsk Björk, fast med frankofil läggning, lyfter hon Mamögruppens softrockiga easy listeningpop till subtila nivåer som är svåra att uppfatta för avtrubbade svenska musikjournalister. Årets album, producerat av årets producent Christoffer Lundquist, är lite svajigt men har några helt underbara stunder.
Margareta Bengtson: I´m old fashioned (Capitol/EMI)
Real Group-Margareta kommer ut som en fullfjädrad jazzsångerska i den softa skolan. Med stråkarrangemang värdiga en amerikansk 40-talsfilm, välavvägda solon och en fingertoppskänslig produktion är den i nivå med Sinead O´Connors jazzalbum Am I not your girl? (jo, det är sant, irländskan är inte bara en skogsgalen katolik, hon är en fantastisk jazzsångerska också, i alla fall på ovan nämnda album).
Corinne Bailey Rae: Corinne Bailey Rae (EMI)
Årets mjukaste och lenaste popsoul. Brittiskt bitterljuv melankoli, finstäma melodier och en röst som tar plats utan några som helst åthävor.
Nelly Furtado: Loose (Geffen/Universal)
Svenska musikjournalister tror att Nelly Furtado kommit in på ett nytt spår i och med tredje albumet Loose. Lyssnar man på föregångarna Whoa, Nelly! och Folklore ska man dock finna att söta Nelly bara vidareutvecklat den energiskt hiphoppiga mix av pop och världsmusik hon varit inne på hela tiden. Med Timbalands hjälp har den bara, på gott och ont, blivit lite mer streetsmart.
David Gilmour: On an island (EMI)
Pink Floyd-mannens hittills finaste soloutspel. Drömsk, släpande och svävande musik för gitarrfreaks, Floydianer och vi som gillar att öluffa mellan de grekiska arkipelagerna.
Michael Franks: Rendezvous in Rio (Koch records)
The king of cool passion tillika veganen och djurvännen Michael Franks kan inte matcha sitt fenomenala 70-tal men har fortfarande kvar en osviklig förmåga att göra jazz av pop och pop av jazz. Smooth jazz (det är där han befinner sig idag) blir inte bättre än så här.
Fibes, Oh Fibes!: Emotional (Pluxemburg)
Det tog ett bra tag innan jag verkligen lyssnade ordentligt på Fibes, Oh Fibes! Brukar vara avvaktande till grupper som hajpas av svenska rockskribenter, särskilt om de liknas vid bra saker som Lionel Richie och Hall & Oates (det brukar ju aldrig stämma!). I fallet med Fibes visade det sig dock vara helt korrekt; göteborgarna har verkligen tagit till sig det åttiotalistiska soundet och gjort något både eget och stort av det. Med Emotional styr göteborgarna ut sin yacht på stora internationella vatten. Med lyxiga melodier och något besatt i sångaren Christian Olssons blick styrs skutan med säker hand rätt in i solnedgången.
©Dan Backman/Lista publ i SvD 061215
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera