Fender 60 år (2006)

av Dan Backman, 17 september, 2006

Hendrix brände sin. Richards erövrade världen med sin. Clapton sålde sin för närmare sju miljoner.
När Leo Fender grundade sitt företag för 60 år sedan skapade han gitarrer som fått symbolisera den ultimata rockdrömmen. 

Påstående kolon. Elgitarren är fortfarande det instrument som definierar rockmusikens väsen allra bäst. Ok? Kan vi vara överrens om det?

I så fall skulle man möjligen – yes, det är känsliga frågor det här – kunna gå vidare och påstå att Fender och, alldeles särskilt, den speciella modell som går under namnet Stratocaster är den gitarr som traditionellt sett är mest rock (nej, den här artikeln är inte sponsrad).

Det torde räcka med att nämna Stratagitarrister som Jimi Hendrix, Buddy Guy, Richie Blackmore, Jeff Beck, Yngwie Malmsteen, Nile Rodgers, David Gilmour och Eric Clapton – och Telecastermän som Keith Richards, Bruce Springsteen och Ulf Lundell – för att man ska förstå betydelsen av det populärkulturella kapital som pressats ner i gitarrhalsen och vidare in i den solida träkroppen.

Gibson, Ibanez och Gretsch i all ära, det är Fender vi ska plocka isär. Och detta med anledning av att det i år (2006) är sextio år sedan den innovativa ingenjören Clarence Leo Fender (1909-1991) startade upp sitt eget företag, Fender Electric Instrument Company, i ett litet plåtskjul i Fullerton, nära Hollywood i södra Kalifornien.

På den tiden, 1946, hade rock´n´rollen inte ens uppfunnits. Jazz-, blues och countrymusiken var i full swing men det skulle dröja ytterligare nio år innan Bill Haley revolutionerade världen med Rock around the clock.

Leo Fender, som sedan tonåren dissikerat radioapparater, startade upp sin karriär med att sälja skivor, hyra ut ljudanläggningar och, med partnern Doc Kauffman, bygga och sälja elektriska steelguitars och små förstärkare.

Fender var inte ensam om att experimentera med en elgitarr utan resonanslåda, både Les Paul och Paul Bigsby hade på varsitt håll mekat med mikrofoner på solida träkroppar, men det var Fender som var den första att sätta elplankan i kommersiell produktion.

Trots Telecasterns position som en av de mest respekterade gitarrerna blev den inledningsvis utskrattad och kallad både snöskovel och paddel, innan Buddy Holly och Hank Marwin populariserade gitarrfabrikatet bland musiker och lyssnare.

Bland branschfolk idag är alla rörande överrens om Leo Fenders lyhördhet för vad musikerna ville ha och den banbrytande betydelse de innovativt konstruerade och designade gitarrerna, basarna och förstärkarna haft; Fendergurorna var de första med att ha helt utbytbara delar, det var också Fender som utvecklade den första elbasen (Precision bass, 1951) och den första svajarmen (på Stratocastern 1954).

– Det är ganska fantastiskt att han träffade så rätt redan från början, säger gitarrteknikern Paul Guy, som lagat och byggt gitarrer i 26 år i sin inrökta lilla verkstad på Katarina Bangata i Stockholm.

Här, i en till synes kaotisk blandning av råämnen, verktyg och mer eller mindre hela gitarrer och basar har strängbändare av alla sorter stått i kö för att få sina älsklingar omplåstrade och intonerade.

– Du skulle se Ulf Lundells gamla Tele. Jag tror aldrig jag sett en sådan sliten gura i hela mitt liv. Men jag respekterar Uffe, han har inga fasoner, säger Paul Guy och skrattar hjärtligt åt en del av de divor – jag förbjuds strängligen nämna några namn – som passerat.

Fenderentusiasterna undviker inte att tala om de mörka åren 1965 till 1985 – då den dåvarande ägaren CBS sänkte Leo Fenders höga standard (i Fender-mytologin går det under beteckningen pre- och post-CBS) – men helst ägnar de sig åt ett förbehållslöst lovprisande av enkla konstruktioner, klassiskt formtänkande och ett rent ljud.

Dalmasen och Sky High-mannen Claes Yngström tillhör entusiasternas skara och minns med fasa hur han fick en mindre lyckad Strata i början av 80-talet.

– Den såg ut ungefär som den Hendrix hade på Woodstock, men där tog likheterna slut. Den tjöt som en stucken gris och vägde hundra kilo. Det var hemskt.

Några av de första i Sverige att skaffa Fenderguror var Bo Winberg i Spotnicks och Hasse Rosén i The Violents, två av 60-talets stora svenska instrumentalgrupper.

– 1962 hittade jag en Stratocaster på Hagström musik. Men den lät skit så jag sålde den. Stratan jag har nu köpte jag 1965 i Hollywood, berättar Bosse Winberg, idag 67 år och fortfarande aktiv med The Spotnicks.

– Fast jag gillade inte att det var en Sunburst, så jag satte en blåslampa på den för att få bort färgen. Sedan slipade jag ner den och la på femton lager cellulosalack. Idag är den så välanvänd att justerskruvarna nere vid stallet rostat fast.

Ingvar Karlsson, ena halvan av femtioårsjubilerande Sven-Ingvars, kan också kalla sig pionjär.

– Vi var förband till Shadows en gång när vi spelade i Mariebergsskogen i Karlstad och vi blev ju lite imponerade, minns han.

– Sedan var det en kille från vårt skivbolag som var över i London och köpte två Strator och en P-bas. Det kan ha varit 1961.

Ingvar Karlsson har, med undantag för några snedsteg på 60-talet, varit sin Strata trogen.

– Jag fick en Tele av grabbarna i bandet på min 60-årsdag, men jag kommer inte riktigt lika bra överrens med den. Jag gillar Stratans svajarm och det fjäderupphängda stallet. Och så gillar jag avfasningen mot magen.

Claes Yngström framhåller också fördelarna med avfasningen på instrumentets baksida.

– För oss med mage är det väldigt bra.

Claes Yngström spelar på gamla grejor men tycker egentligen att nytillverkade Fenderguror duger minst lika bra.

– Jag har en Strata från 1963. Den har ett urgitarr-sound som jag gillar. Bassträngarna låter som en spansk gitarr, säger han och förklarar att relationen kan jämföras med den man kan ha till “ett par gamla jeans eller några ingångna träskor”.

– Har lite modernare byggen också. Bland annat en finländsk som ser ut som en Fender Jazzmaster, fast med en Telecasterhals.

Claes Yngström berättar att han byter strängar var tredje spelning och har, som han uttrycker det, vapenvård på sin kära gamla Strata Bettan minst en gång per år.

När det gäller skillnaderna mellan Telen och Stratan jämför Claes Yngström den förstnämnda med en arbetshäst och den sistnämnda med ett arabiskt fullblod.

– Stratan är mer opålitlig och måste tyglas. Men har man fått smak på den frihet som den erbjuder vill man gärna hålla sig kvar där.

Även Paul Guy jämför Telen med en arbetshäst.

– Den är nästan omöjlig att ha sönder och funkar i alla lägen. Många ser den som en countrygitarr men sanningen är att den kan anpassas till nästan vilken musik som helst. Stratan är på sätt och vis en förfinad Telecaster. Tre mickar, lite mer ljudvarianter, svajarm. Den är väldigt bekväm, men den är kanske inte den lättaste att lira på.

Gitarristen och producenten Micke Nord, som turnérat med Roxette världen runt och kompat 90-talets svenska rockelit framhåller svajarmen som den avgörande skillnaden mellan Telen och Stratan.

– Strataljudet kan vara allt från en smekning, typ Jimi Hendrix The wind cries Mary och det tidiga Knopflerska soundet, till tokdistat med David Gilmour och Jeff Beck. Ändå hör man alltid att det är en Strata. 

50- och 60-talsgitarrer i originalskick säljs på andrahandsmarknaden för hundratusentals kronor. Det begränsade utbudet och myten om att de tidiga instrumenten har högre kvalitet driver upp priserna. Något som också lett till att instrumenten blivit samlar- och investeringsobjekt.

Fenderfabriken surfar på trenden med exlusiva modeller i limiterade upplagor och säljer såväl signaturmodeller, gjorda enligt noga utvalda artisters specifika önskemål, och nytillverkade redan slitna gitarrer – så kallade relics.

– Det talas mycket om de gamla instrumenten, men jag tycker att de gör bättre guror nu än på 50-talet, anser Paul Guy, som i egenskap av reparatör har en annan infallsvinkel på hajpen kring gamla gitarrer.

– Visst kan det vara jäkligt sköna instrument, men man får inte reparera dem får då sjunker värdet. I min värld är det löjligt, hade jag en 55:a Strata så skulle jag banda om den. 

Förutom renodlade samlare, med såväl emotionella som ekonomiska bevekelsegrunder, har gitarristerna själva den egenheten att de gärna skaffar sig fler guror än de borde.

– Folk kanske har en tjugo gitarrer utan att betrakta sig som samlare, berättar Bartosz Petryk, som när han för några år sedan pluggade etnologi vid Stockholms universitet intervjuade gitarrsamlare för en uppsats.

Han tyckte sig märka att den sociala biten, att hänga på mässor och umgås kring gitarrer i musikaffärer, var väldigt viktig.

– De flesta jag kom i kontak med spelade själva. De kanske inte blev rockstjärnor men de tyckte om att meka med gitarrer. Det handlade inte så mycket om att få tag i speciella pusselbitar för att få kompletta samlingar.

Vare sig vi talar om världsberömda divor med egna gitarrtekniker och egna signaturmodeller, eller kostymnissar med en gura i garderoben, är ämnet gitarrer både personligt och känsloladdat. För många är det viktigt att profilera sig med olika fabrikat, modeller, pickuper och, inte minst, olika träslag.

– Yngwie Malmsteen kör alltid med lönnhals, förklarar Peter Roth, butikschef på Deluxe musik i Stockholm, och tillägger initierat att Ritchie Blackmore “hade lönnhals på tidigt 70-tal men Rosewood under Rainbow-tiden”.

Dagens rock- och popmusik tillverkas sedan länge till stor del inne i datorernas hårddiskar, trots detta säljer Fender fortfarande en mängd gitarrer varje år.

Vad man däremot kan undra lite över är hur det står till med återväxten av riktiga Fenderentusiaster, sådana som Claes Yngström, Micke Nord, Paul Guy och Peter Roth, som var och en skulle kunna skriva en tegelstensroman i ämnet.

De som spelar gitarr på indiescenen kan inte direkt beskyllas för någon utvecklad instrumentfetischism och hårdrockens gitarrgudar föredrar Gibson och spektakulärt designade B.C. Rich-guror.

Och kvinnliga Fender-musiker då?

Tja, man får leta lite, men två undantag att lyfta fram är basisten Carol Kaye och gitarristen och sångerskan Bonnie Raitt.

Carol Kaye, som idag är 71 år, tillhörde under hela 60-talet eliten av studiomusiker i och omkring Hollywood. Hon spelade på tusentals sessions ledda av storheter som Phil Spector och Brian Wilson.

Även hon borde, som den souliga bluesrockaren Bonnie Raitt, hedras av Fenderfabriken med en egen signaturmodell.

©Dan Backman Artikel publ i SvD 060917