Al Jarreau: Konserthuset, Stockholm 30 oktober 2004
Al Jarreau vet man aldrig riktigt var man har. Senaste albumet ”Accentuate the positive” är jazzinriktat, det dessförinnan låg mer åt soulhållet. När han framträder på Konserthuset har han med sig lite av varje, även en hel del från hans västkustrockiga period.
Ska man rubriksätta det ligger smooth jazz närmast, men allra bäst är förstås att helt enkelt kalla musiken för Al Jarreau; sextiofyraåringen är ju en röstkonstnär och scenpersonlighet av rang och färgar allting, på gott och ont, med sin utvecklade röstakrobatik.
Det intima Konserthuset – jag säger det igen; varför är det inte fler konserter av denna karaktär där? – passar honom perfekt. Den moget entusiastiska publiken likaså. Jarreau tar in allt, rummet och publiken, och gör konserten till en här och nu-upplevelse (vilket är värt att notera; hur många konserter har man inte varit på där artisten känns frånvarande?).
Med enkla medel – och utan att vara så där jobbigt allsångskrävande – skapar han gemenskap och partystämmning. Vad det handlar om är snarare scennärvaro och oförutsägbarhet; konserten liksom flyter fram organiskt med ordlösa improvisationer som leder in i nya låtar.
Jarreaus musikaliska lekfullhet är både en styrka och svaghet. Det ger liv åt hans ibland karaktärslösa låtar, och kompetenta men slätstrukna uppbackning, samtidigt som det kan vara enerverande. Ibland önskar man att han kunde fimpa den vokala ornamentiken och bara sjunga rakt upp och ner.
Om förmatchen Real Group kan man säga att det var ett synnerligen lämpligt val. Deras, som alltid, förbluffande säkra teknik och känsla tände både publiken och Jarreau, som mitt i konserten utbröt i en vokal hyllning till den svenska vokalkvintetten.
©Dan Backman Rec publ i SvD
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera