Hep Stars: Diskografi (2004)
We and our Cadillac (Olga, 1965)
Ungdomligt svajig debut. Benny Andersson har skrivit ”No response” (ett av de bästa spåren), men resten är covers på redan kända låtar. ”Bald headed woman” är grym och ”Cadillac” har genom Hep Stars version blivit en svensk klassiker ingen kommer undan (fast singeln är bättre än albumversionen), men annars är det roligare än bra. Bland bonusspåren återfinns singelspåren ”Farmer John” och ”Bird dog”. Prima garagerock som fick svenska ungdomar att bli alldeles vilda. Alla Hep Stars-albumen har fantastiska omslag, men det här är kanske det allra bästa.
Hep Stars on stage (Olga, 1965)
Liveupptagning från Hep Stars första Folkparksturné. Hårt röj från scen och upphetsad publikrespons gör det till Hepparnas kanske bästa album och, som det så vackert formulerats på det snygga omslaget, ”en souvenirskiva för varje sann HEP STARS-vän”.
Riktigt farligt blir det när trummisen Chrille Petterson ersätter Svenne Hedlund i de skräprockiga mästerverken ”Surfin´ bird” och ”Tallahassee Lassie”. Lika klassiskt skräpig är bonusspåret ”Mashed potatoes”, som tillsammans med den smöriga ”Rented tuxedo” utgör härliga exempel från en tid då singelbaksidor kunde göras på en kaffesrast.
The Hep Stars (Olga, 1966)
Efter att byggt sin framgång på konsertröj och väl valda covers släppte Hepparna fram Benny Andersson som låtskrivare. ”Consolation” och ”Wedding” (skriven tillsammans med Svenne Hedlund) är två av Hep Stars bästa låtar. ”Sound of Eve” är däremot en riktig kalkonlåt, med fågelsång och melodramatisk sång, som förebådar Bennys framtida karriär inom musikalfacket. En annan Benny Andersson-klassiker, den söta ”Sunny girl”, finns bland bonusspåren. Där hittas även den underbart sunkiga singelbaksidan ”Jag vet”. Doo-wop på svenska framförd med stort allvar, men omöjlig att ta på allvar.
Jul med Hep Stars (Olga, 1967)
Hep Stars tar klivet över till Svensktoppen – och, bokstavligt talat, Gustav Vasakyrkan i Stockholm – med en kollektion julmelodier som är så snälla och oförargliga att man nästan blir irriterad. ”White christmas” och ”Jingle bells” görs med gott humör men annars är det inte mycket att hänga i julgranen.
It´s been a long long time (Cupol, 1968)
Intressant och bortglömd Hep stars-lp som bara funnits på cd i Japan. Inspelad i London med studiomusiker och en amerikansk producent som gjort om Hepparna till ett softrock-band i stil med Association och Orpheus. Det enda som känns igen är Svenne Hedlunds karaktäristiska stämma. Men istället för den annars ganska så tunna och spretiga inramningen har rösten här bäddats in i snygga och svepande arrangemang, både med blås och stråkar. Det är ganska kul, inte minst med tanke på softrockens kreddiga status idag, men har inte mycket med Hep Stars att göra.
Songs we sang 68 (Olga, 1968)
Med Lotta Hedlund med i bandet blir det sista Hep Stars-albumet till en konstig musikalisk resa i högt tempo mellan 60-talssoul och schlagerpop. Hälften inspelat live, hälften i studio. Nog är det underhållande med Beppe Wolgers-calypso och en bisarrt dålig tysk låt, ”Warten auf den tag”, och nog är det musikaliska hantverket förbättrat sedan debuten tre år tidigare, men den skräpiga charmen har försvunnit. Bland bonusmaterialet hittar man två låtar signerade Benny Andersson och Björn Ulveaus som, med facit i hand, kan sägas peka mot ABBA.
©Dan Backman Publ i SvD 040408
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera