Joni Mitchell: Joni Mitchell at Newport (Rhino/Warner, 2023)

av Dan Backman, 30 november, 2023

2015 drabbades Joni Mitchell av aneurysm, pulsåderbråck i hjärnans blodkärl. Det var allvarligt och läget var till en början kritiskt, men den med rätta ikonförklarade kanadensiska singersongwritern repade sig sakta men säkert. 

Som en del av rehabiliteringen – hon var tvungen att åter lära sig gå, sjunga och spela gitarr – hjälpte den nyfunna vännen Brandie Carlile till att arrangera privata musikaliska sammankomster i Mitchells Los Angeles-hem i Laurel Canyon. 

Uppläget för dessa ”Joni jams” var enkelt: kända och mindre kända artistkollegor – de flesta från en yngre generation, inte de gamla kompisarna från förr – samlades för att umgås, sjunga och spela.

Där har vi den kondenserade bakgrundshistorien till det livealbum som nu släppts. Inspelat på Newport Folk Festival för ganska exakt ett år sedan dokumenterar det den konsert – eller rättare sagt den publika scenversionen av ett ”Joni jam” – som samtidigt innebar den då 78-åriga Mitchells första framträdande på den mytomspunna festivalen sedan 1969. 

Då, för femtiotre år sedan, var hon på randen till det stora genombrottet, men 2022 sedan länge en förebild för alla världens singersongwriters. Så ikonförklarad att hon av Brandie Carlile på konserten titulerades drottning, placerad på en slags tron i mitten av ett gäng trogna adepter (sammanlagt 21 stycken) och förnöjsamt skrockande konserten igenom.

Jo, visst är Joni Mitchell en drottning – få kan matcha hennes låtskatt vare sig det gäller musiken eller texterna – men upphöjandet av henne och det devota hyllandet skaver lite och passar egentligen inte hennes förut så coolt eleganta framtoning.

Jag må vara lite överkänslig här – Mitchells 70-talsalbum tillhör de mest spelade i min skivsamling – men jag kan tycka att den överentusiastiska Brandie Carlile solar sig lite väl mycket i glansen av Joni Mitchell och alltför gärna gör sig till ett språkrör för idolen.

Trots mina mer eller mindre motiverade invändningar är det onekligen ett fint album detta. Då Joni Mitchells insatser inte är så stora är det förstås mer att betrakta som en hyllning än ett regelrätt soloalbum, med omväxlande finstämda och ösiga akustiska lägereldsversioner av ett välbalanserat urval klassiker.

Humöret är på topp, både på och nedanför scenen, med härligt livfulla vokala insatser huller om buller. Precis som det ska vara på ett jam. För det mesta lägger man sig nära originalen, undantagen är ”Help me” och ”Shine”. Den förra inte helt lyckad, den senare mycket bättre än originalversionen från 2007.

Centrala låtar ur Joni Mitchell-katalogen, som ”A case of you” och ”Amelia”, görs själfullt och inspirerat men som allra bäst är det när hon själv med mörkare och av ålder präglad röst framför ”Both sides now”. Med Ben Lushers piano och Josh Neumanns cello blir det en långsamt innerlig och rörande version av en outslitlig klassiker.

”The circle game” inte att förglömma. En finare avslutning, med Joni Mitchell som mysig allsångsledare, är omöjlig att tänka sig.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230803)