Rickie Lee Jones: Pieces of treasure (Modern Recording/Warner, 2023)

Det är inte så lätt att gilla Rickie Lee Jones. Den självbetitlade debuten från 1979 är en obestridlig klassiker. Uppföljaren ”Pirates” likaså. Albumen som kom efter – ”Girl at her volcano”, ”The magazine”, ”Flying cowboys” och ”Pop Pop” – är också de präglade av lika delar originalitet och musikalitet. 

Men sedan, från och med 1993 års ”Traffic from paradise”, har det blivit glesare mellan guldkornen som gömts bland tråkig americana och deppig trip-hop. Guldkorn som kanske inte glimrat lika mycket som ”Chuck E.’s in love” och ”We belong together” men som ändå färgats av de initiala influenserna från Laura Nyro och Joni Mitchell. Det var ju i den eklektiska traditionen hon så själfullt – och med en klädsamt skör persona och bedagat bohemisk aura – lät pop och soul möta folk och jazz på en bar downtown LA. 

Jag vet att Rickie Lee Jones fortfarande har en stor och lojal publik – det märktes inte minst när hon inledde Stockholm Jazz Festival 2015 – men ingen kan påstå att albumen som släppts efter de inledningsvis nämnda genererat några större rubriker. Det är så illa att jag inte ens, fram till nu, känt till eller lyssnat på 2019 års ”Kicks”. Ingen större miss kan jag meddela andra Rickie Lee Jones-fans som kanske inte heller haft full koll.

Jag anar att hennes nya skivbolag, hon har legat på många, haft funderingar i samma riktning. På omslaget omnämns hon återigen som ”The duchess of Coolsville” – det var så hon marknadsfördes i början av karriären – och det görs en stor affär av att Russ Titelman, som producerade de två första legendariska albumen återigen varit med i studion.  

”Pieces of treasure” går att se som systeralbum till 1991 års ”Pop Pop”: båda bygger på ett urval låtar ur den ”amerikanska sångboken”, båda med en akustisk ljudbild, båda med Rickie Lee Jones i rollen som jazzsångerska. Och visst är det en roll hon på sitt alldeles egna sliriga, nakna och sårbara sätt gör med bravur. Bättre än många av de som mycket tydligare profilerat sig som jazzvokalister och fastnat i traditionens konventioner.

Med ett finkänsligt tassande komp, konventionellt men inspirerat, ger Rickie Lee Jones liv åt tidlösa sånger som kan ha uppåt åttio år på nacken. Den egensinniga fraseringen och inlevelsen känns igen, men intensiteten har dämpats och den så karaktäristiskt flickaktiga stämman har, på ett attraktivt sätt, mörknat lite. Det har väl med åldern att göra.

”Nature boy”, ”They can’t take that away from me”, ”September song” och ”On the sunny side of the street” är välkända covers, men i övrigt har Rickie Lee Jones och Russ Titelman undvikit de allra mest frekvent inspelade sångerna.

Visst är det ett bra album, varmt och omslutande, men inte riktigt lika charmigt och livfullt som ”Pop pop”. Fast det är antagligen precis som det ska vara: tiden går och Rickie Lee Jones har blivit äldre och, som det låter, mer jordad och tillbakalutad i sitt fortfarande mycket personliga musikaliska uttryck.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230502)