Diana Krall: Cirkus, Stockholm, 26 april 2023

Det var länge sedan Diana Krall senast besökte Sverige. Oktober 2017 närmare bestämt, då som nu var konserten på Cirkus. Sedan dess har hon släppt ett duoalbum med jazzlegenden Tony Bennett och ett soloalbum, ”This dream of you”. Fast det var med inspelningar påbörjade redan 2017.

Den här gången har hon inget nytt material att turnéra med. Istället väljer och vrakar hon sånger från den drygt trettio år långa karriären. Den 58-åriga kanadensiska pianisten och vokalisten har ju mycket att välja på. Några få har hon komponerat själv men mest har hon ägnat sig åt sånger som andra skrivit. Det är ju som personlig uttolkare av väl valda pärlor ur jazzhistorien hon gjort sig ett namn som en av jazzens riktigt stora.

Att hon öppnar med Peggy Lees lite ruffiga ”I love being here with you”, som hon själv spelade in till sitt andra album, kan ses som ett publikfriande drag men är mer en kul inledning på en konsert som inte direkt stryker medhårs. Diana Krall är ju alltid lite kantig och på tvärs, både som scenpersonlighet och som musikant. Det är det man gillar med henne.

Hon har med sig exakt samma trio som 2017 (minus violinisten Stuart Duncan): gitarristen Antony Wilson, basisten Robert Hurst och trummisen Kariem Riggins. De är mycket bra, förstås, och redan i första låten släpps de loss i en solorunda, som en slags presentation. Det gäller för övrigt hela konserten: att alla får breda ut sig ordentligt i solon.

Inget principiellt fel med det, så är det i den demokratiska jazzen och Anthony Wilson, som får mest solon, har en riktigt bra kväll. Men jag hade gärna sett att Diana Krall själv hade tagit större plats. Hon är ju en lika strålande som sparsmakad pianist, med en sökande och lite korthugget arrogant spelstil som inte liknar någon annans.

Det är ingen konsert som får decibelmätaren att gå i taket. Tvärtom är det som att Krall, Wilson, Hurst och Riggins – tätt placerade på scenen – blåser in luft i musiken och återkommande testar hur tyst de kan spela utan att allt försvinner upp i tomma intet. Det funkar på Cirkus men i en ännu större konsertlokal hade nyanserna och dynamiken gått förlorad. 

Spelningen är den andra på hennes Europaturné och vi får, som vanligt på ett charmigt osammanhängande sätt, höra om hur härligt det var att dagen innan få vandra omkring i det Stockholm som hon gillar så mycket och där hon en gång för länge sedan spelade i hotellbarer (fast det säger hon inte). Ett besök på Laurie Andersons omtalade utställning på Moderna museet blev det också. Den var, berättar hon, så fantastisk att hon hade svårt att sova på natten. 

Det är en bra konsert, absolut, men den väcker motstridiga känslor. Å ena sidan respekterar och uppskattar jag hennes aviga sätt och val av mindre kända låtar. Å andra sidan saknar jag den amerikanska sångbokens mest kända örhängen. Hon gör dem ju så bra.

Men vi får i alla fall en halsbrytande snabb ”Cheek to cheek” och, som extranummer, fina versioner av ”‘S Wonderful” och ”East of the sun (west of the moon)”.

Konsertens höjdpunkt måste nog ändå sägas vara Antonio Carlos Jobims coola bossaklassiker ”Corcovado”, här framförd i sin engelska översättning som ”Quiet nights”. Med Diana Kralls lätt demoniska allvar, och den numera allt hesare rösten, blir det rysningsframkallande bra. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 230428)