kritik sedan 1993

Sibyl: Dramaten, Stockholm, 30 oktober 2021

Den sydafrikanska konstnären William Kentridge vill inte begränsa sig till bara en konstnärlig praktik utan omhuldar den gamla idén om att sammanföra flera konstarter till ett allkonstverk.  

Den har gjort honom uppskattad och visad över hela världen, också i Stockholm. Moderna Museet hade en utställning med honom 2007 och för två år sedan kunde vi se installationen ”Att motsätta sig tiden” på Kummelholmen. Den nedlagda panncentralen i Vårberg var med sina råa betongytor och dunkla rum som gjord för hans teckningar och allt det som utgår från dessa: skulpturer, filmer, musik och dans. 

Kentridge har ett flertal opera- och teateruppsättningar bakom sig och när han – och det stora team som alltid krävs för att realisera de olika projekten – gästar Dramaten tre kvällar med kammaroperan Sibyl är det i egenskap av regissör lika mycket som konstnär. 

På Dramatens hemsida beskrivs bearbetningen av den grekiska myten om sibyllan i Cumae – vars förutsägelser skrivna på eklöv blandades för vinden, till förtret för dess mottagare – som en ”audiovisuell scenkonstupplevelse”. Det är måhända en bättre karaktäristik än kammaropera. Kentridge ser de algoritmer som styr vad vi får och inte får se på nätet, och som spår vår framtid, som en motsvarighet till förutsägelserna på eklöven. 

Innan ”Waiting for the Sibyl” får vi ta del av en prolog, ”The moment has gone”. Mot en filmprojektion med Kentridge, alter egot Soho Eckstein och teckningar som ges liv, framför kompositören Kyle Shepherd och fyra sångare i arbetskläder musik på flygel och ett främmande språk, antagligen afrikaans. Det finns drag både av traditionell sydafrikansk musik och västerländsk avantgardism i det mjuka tonspråket.

Till ”Waiting for the Sibyl” är den sydafrikanska ensemblen utökad med fler sångare och dansare. Historien, som inte är någon historia, gestaltas i lätt absurda tablåer där allt – musiken, sången, dansen, kläderna, projektionerna, rekvisitan, ljuset – ges samma värde. Det är som ett behagligt bombardemang av intryck som inte riktigt går att sortera.   

Är man det minsta bekant med konstnärskapet känner man igen sig. Kolteckningarna, tuschet, filmerna, animationerna, överlagringarna, boksidorna, rekvisitan – jodå, megafonen också – finns med. Och konstnären själv förstås. Som i sin vanliga outfit – svarta byxor och vit skjorta med binokel i bröstfickan – kommer in på scenen under applådtacket.

Visst finns det attraktiva delar i de båda verken. Den eklektiska musiken är behagligt rytmisk och kläderna, som drar åt det folkloristiska likväl som modernistisk abstrakt konst, är snyggt tokroliga.

Men jag saknar en dramaturgiskt uppbyggd laddning och sugs inte riktigt in i den värld som är Kentridges. Kanske för att jag inte kan jag se att konstnärskapet utvecklats. Istället är det som att han återbrukar samma element och grepp gång efter gång, vare sig det rör sig om en utställning eller scenkonst. Som det kan bli när uppdragen och gästspelen är för många.

©Dan Backman (rec publ i SvD 211101) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: