Veronica Swift: This bitter earth (Mack Avenue/Naxos, 2021)
Vid 27 års ålder är amerikanska Veronica Swift redan en erfaren och fullfjädrad jazzvokalist. Som en samtida Ella Fitzgerald behärskar hon alla vokala idiom förknippade med jazztraditionen.
Inte så att hon härmar föregångarna och nostalgiskt blickar tillbaka mot en förgången tid. Snarare är det motsatsen som gäller när Veronica Swift lika ohämmat som virtuost testar alla möjliga vokala uttryck och, inte minst, bläddrar riktigt långt bak i den amerikanska sångboken och – undantaget ”The man I love” – hittar sällan hörda kompositioner.
Det mycket medvetna låturvalet – som inte begränsar sig till jazzen – bildar en helhet även textmässigt och kan kopplas till en mörk samtid med kvinnoförtryck och rasism. Ibland funkar det, ibland känns det sökt.
Albumet vilar på ett fundament byggt av swing men är fullspäckat med musikaliska överraskningar. Som introduktionen till den exotica-klingande ”Trust in me”, där Aaron Johnsons flöjt och Swifts ordlösa sång kunde vara komponerat av Heitor Villa-Lobos. Eller Johnsons oväntat explosiva altsax i ”You’re the dangerous type”. För att inte tala om Armand Hirsch tufft jazzrockiga gitarrsolo i avslutande ”Sing”. Det var inte väntat. Men väldigt välkommet.
Med en suverän uppbackning – där pianisten Emmet Cohen briljerar i ett flertal innovativa solon – är det här ett album som ytterligare etablerar Veronica Swift som ett av de bästa och intressantaste namnen på den internationella jazzscenen.
©Dan Backman (rec publ i Jazz 4/21)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera