Goose: Som folk är mest/Daniel Ögren: Fastingen 92′ (Sing A Song Fighter/Border, 2020)
The Avalanches ”Since I left you” hör till de där debuterna som fått ett närmast mytisk skimmer kring sig. Den australiensiska duons tjugoårsjubilerande mästerverk tokhyllades redan från början och är vid en omlyssning – det var rätt länge sedan nu – fortfarande lika drabbande i all sin filmiska melankoli. Det lite märkliga är att albumet med sina oräkneliga samplingar – flera tusen sägs det – blivit dubbelt retro och oldschool idag. Det låter ju, på ett helt igenom positivt sätt, lite primitivt om den dåtida samplingstekniken.
Jag säger inte att den svenska duon Goose (Daniel Ögren och Johan Graden) gjort en ”Since I fell for you”, men det finns något i det lika blästrat melankoliska som sagolikt lekfulla samplandet som förenar. Något i det stolpiga hiphop-beatet, den stompiga trettiotalsjazzen och det knarriga dragspelet. För att inte tala om den fuktdimmiga mellotronens åkallan av den brittiska progressiva 70-talsrockens allra mest eteriska sidor.
Ovanstående försök till beskrivning gäller delar av titelspåret. Det andra, ”Clara will be biting people”, är inte riktigt lika magiskt men får ändå sägas vara ett sinnesutvidgande musikcollage utöver det vanliga. Och där det är stört omöjligt att veta vad som samplats och vad som spelats live i studion.
Mitt recensions-exemplar – med ett fint tecknat omslag i svart och senapsgult – är en vinyl som spelas på 45 varv/minut, vilket gör det till en gammalmodig maxisingel. Musiken finns på Spotify och andra streamingtjänster men passar nog allra bäst att lägga på en snurrande skivtallrik.
Daniel Ögren är också skivaktuell med sitt åttonde soloalbum, ”Fastingen 92’”. Det är inte lika utflippat som Goose-plattan men musiken måste ändå sägas röra sig över ett stort geografiskt område där rocken bara är en av flera pusselbitar. Man frestas att använda ett ålderdomligt och problematiskt begrepp som världsmusik då både rytmiken och melodiken tycks vara ute på en backpacker-tripp med stopp i Sydamerika och Sydostasien.
Som vanligt är det instrumentalt – undantaget den lite Leonard Cohen-färgade ”Idag”, med sång av Anna Ahnlund – och som vanligt har Ögren gjort det mesta själv, inklusive inspelningen. Det är bara trummorna han inte gett sig på.
Det är ett personligt album där upphovsmannen velat gestalta händelser och platser som varit viktiga för honom. Det första spåret, ”Annalena”, tilägnat hans mor, är enligt egen utsago inspirerat av något så udda som ett sambatåg hemma i Kristinehamn. Något som satte djupa spår i den då femåriga pojken.
Det följande spåret, ”Hjälmarsfjorden”, är en proggig reggaedröm som Johan Zachrisson (Zilverzurf) kunde ha regisserat medan ”Kristinehamn by night” kunde vara thailändsk filmmusik.
Trots resandet ut i världen, det vi bara kan drömma om dessa dagar, är det en inåtvänd musik som gräver där den står. Varm och innerlig och målad i impressionistiska nyanser. Ibland skimrande stillastående, som om Brian Eno svävat in i studion och skapat lugn och ro, ibland guppigt rörlig.
©Dan Backman (rec publ i SvD 200417)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera