kritik sedan 1993

Shelby Lynne: I can’t imagine (Rounder/Universal, 2015)

Nej, det här är inget renodlat soulalbum. Och Shelby Lynne är ingen renodlad soulsångerska. Men det finns så mycket gammal god sydstatssoul i den amerikanska singersongwriterns och låtskriveri att jag ändå fastnar för soul som genre. Hur ska man annars rubricera de underbart avspända Muscle Shoals-vibbarna i albumets tre första och bästa spår, ”Paper Van Gogh”, ”Back door front porch” och ”Sold the devil (sunshine)”.

Resten av albumet är mer att betrakta som americana med en lite rockigare utvikning i ”Down here” och ganska renodlad country i det fina avslutningsspåret ”I can’t imagine”, där Ben Peelers pedel steel sätter den rätta sentimentala stämmningen.

Shelby Lynne är en genuint cool artist, det syns inte minst på omslaget där hon skalar ett äpple med en slags jag bryr mig inte-attityd. Sedan hennes fifteen minutes of fame med ”Your lies” 1999 har hon vinglat lite hit och dit, vilket inte behöver vara en dålig grej. Men det känns som att hon med de senaste fyra albumen (inkluderande en lysande julskiva) hittat en egen plats i musikindustrin där hon kan fungera.

©Dan Backman (rec publ i SvD 150520)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: