kritik sedan 1993

Dirty Loops: Berns, Stockholm, 20 september 2014

Inga låter som Dirty Loops. Det må framstå som en överdrift men jag vet inga andra som så konsekvent, skickligt och originellt sammanfört danspop med fusionjazz och som dessutom – via youtube förstås – blivit till en global framgångssaga.

När den svenska trion gör sin första spelning i Stockholm, på ett utsålt Berns, har de redan hunnit skapa sig ett namn i stora delar av världen, särskilt Japan och USA. Den närmast överpeppade Stockholmspubliken välkomnar dem som hjältar och applåderar såväl låtar som solon med en öronbedövande entusiasm. Det här är ju en form av musik där musikernas skicklighet dyrkas i lika hög grad som låtarna de spelar.

Några av de covers (Britney Spears, Lady Gaga, Justin Bieber) som satte hjulet i rullning för tre år sedan finns med men det är det egna materialet från debuten ”Loopified” som fyller merparten av konserttiden. När de som extranummer kör Justin Biebers ”Baby” och den egna ”Hit me” ges de en så enhetlig och personlig form att cover och original blir en onödig distinktion.

Det är lätt att tycka om den musikhögskoleutbildade trion, som på scen utökats med klaviaturspelaren Kristian Kraftling. Det slickt bombastiska soundet från ”Loopified” återskapas skickligt, även om ljudet på Berns alltid lämnar en del i övrigt att önska.

Aron Mellergård är ett hyperenergiskt kraftpaket med trumpinnar, Henrik Linder ett teknikmonster med sexträngad bas och Jonah Nilsson wailar som om han vore adopterad och uppfostrad av Stevie Wonder och Mariah Carey på 90-talet. Det ska dock tilläggas att han håller tillbaka lite på stretchandet av stämbanden.

Som pianist är han ypperlig, de två jazziga solon han gör skulle applåderats lika entusiastiskt nere på Fasching, fast där skulle han få utveckla dem betydligt längre och grundligare.

Lovorden till trots är det svårt att helt och fullt gilla allt med Dirty Loops. De är inga scenpersonligheter, även om Henrik Linder ser ut att vara del av Yohios kompband, och wailandet, synkoperandet och det rastlösa drivet framåt gör att bandet liksom svävar ovanför jordytan.

Man längtar efter att de fyra unga männen någon enda gång skulle ta ett djupt andetag, växla ner och jorda sig själva. Men det kommer nog.

©Dan Backman (rec publ i SvD 140922)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: