kritik sedan 1993

Fairport Convention/AnnaMy: Debaser Slussen 19 april 2013

Mumford & Sons. Sam Lee & Friends. Fairport Convention. Tre grupper som som alla utgår från det brittiska folkmusikarvet och som nyss gästat Stockholm.

Den sistnämnda är gruppen med veteranerna och innovatörerna, ändå får de spela på den minsta scenen. Det är inte utan att man önskar dem en värdigare lokal nästa gång.

IMG_2303

Fairport Convention har existerat i olika upplagor sedan 1967 och uppfann i princip den brittiska folkrocken. Den grånade men pigga grupp som framträder på Debban har spelat ihop sedan 1998 och inkluderar gitarristen och sångaren Simon Nicol, som varit med sedan den allra första början, och basisten och sångaren Dave Pegg, som joinade gruppen så sent som 1969.

Med så många år på nacken kan de skoja om att de brukar spela in låten ”Fotheringay” på skiva vart fyrtioandra år (den första gången var 1969, den andra 2011). Men annars blir det, tack och lov, inte så många åldersrelaterade skämt. Det är ju annars det jobbigaste med band, som till skillnad från Fairport Convention som aldrig lagt av, fått för sig att det vore kul med en reunion på ålderns höst.

”Fotheringay” är för övrigt skriven av sångerskan Sandy Denny, en av alla prominenta och stilbildande musiker som passerat genom gruppen.

I dag finns det naturligtvis inget utmanande med Fairport Convention. Tvärtom är de traditionalister. Men väldigt bra traditionalister måste påpekas. Allt sitter där det ska, intrumentalt och vokalt, och det är precis så brittiskt trivsamt som man vill att det ska vara.

Fairport Convention delar kvällen med svenska AnnaMy, en sångerska, gitarrist och låtskriverska som tidigare i år debuterade med det utmärkta albumet ”Woodpecker”. På det utmärkta skivbolaget Subliminal Sounds. Att hennes musik är mer inspirerad av den amerikanska hippiemusiken än den brittiska folkrocken passar bra; på 60- och 70-talets musikfestivaler kunde ju band som Fairport Convention och mer renodlat psykedeliska band mycket väl samsas.

Med tvärflöjt, elgitarr, bas, trummor och vokal uppbackning får hennes psykedeliska folkrock en attraktiv kraftfull framtoning som i vissa stunder kan påminna om ett band som Jefferson Airplane. AnnaMy är ju ingen försiktig singersongwriter utan sjunger nästan ut som Grace Slick gjorde på den gamla goda tiden. Det är bra.

©Dan Backman (foto: Dan Backman) Rec publ i SvD 130420

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: