kritik sedan 1993

Sugar – I hetaste laget: Oscars, Stockholm, 8 september 2010

Sugar kan inte räknas till de stora och viktiga musikalerna. Hur man än vrider och vänder på notbladen och librettot till föreställningen, som hade premiär på Broadway 1972, trillar det inte ut några riktiga guldkorn. Historien, som baseras på Billy Wilders filmklassiker I hetaste laget (som i sin tur byggde på den tyska filmen Fanfare der liebe), är förvisso rolig och fartfylld men som musikal betraktad är den slätstruken, utan ett enda riktigt örhänge att tjusas av. Jodå, den svenska uppsättningen är späckad med publikfriande fragment av Marilyn Monroe-klassikern I wanna be loved by you men den är ett tillägg hämtat från Billy Wilder-filmen och ursprungligen från en helt annan musikal, Good boy.

Det svaga grundmaterialet till trots har regissören Bo Hermansson – som även stod bakom den förra uppsättningen av musikalen i Stockholm för sexton år sedan (då med trojkan Regina Lund, Johan Ulvesson och Björn Skifs) – gjort en bra och effektivt genomförd iscensättning av historien. Alltså den om jazzmusikerna Joe (Jonas Malmsjö) och Jerry (Henrik Dorsin) som blir vittnen till en maffiauppgörelse och för att undkomma klär ut sig till kvinnor och tar anställning i en damorkester, styrd av tyrannen Sweet Sue (Suzanne Reuter), på väg till ett engagemang på ett hotell i Miami.

Historien drivs rappt framåt med hjälp av Roine Söderlundhs akrobatisk koreografi och finurliga och roliga scenografiska lösningar signerade Thomas Franck. Det kanske inte är så snyggt men scenbytena är förbluffande smidigt genomförda. Tågscenen, då damorkestern är på väg från gangstrarnas Chicago till miljonärernas Miami, är särskilt imponerande.

Snarare än att prisa individuella insatser är det den glittrigt välklädda och ihoptrimmade ensemblen – inkluderande den välspelande orkestern – som ska lyftas fram. Hanna Lindblad brukar glänsa, men här lyckas hon inte ge sin karaktär, den vilsna Sugar Kane, någon sensuell lyskraft. Suzanne Reuter är inte heller sitt rätta jag, hennes sarkastiska repliker borde vässas till ordentligt. Henrik Dorsin får ur sig en hel del fungerande dråpligheter, men Jonas Malmsjö förblir konturlös föreställningen igenom. Bäst lyckas Leif Andrée, som gestaltar den hunsade orkestermanagern Bienstock med stor värme.

Musik: Jule Styne, Text: Bob Merrill, Regi: Bo Hermansson, Scenografi: Thomas Franck, Kostym: Camilla Thulin, Koreografi: Roine Söderlundh, Musikalisk ledning: Joakim Hallin, Medv: Henrik Dorsin, Jonas Malmsjö, Suzanne Reuter, Hanna Lindblad, Leif André, Per Eggers m fl

©Dan Backman (rec publ i SvD 100910)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: