kritik sedan 1993

Sondheim on Sondheim: Studio 54, New York, 24 mars 2010/A little night music: Walter Kerr Theatre, New York, 26 mars 2010

main_img_bJag vet inte om Stephen Sondheim brukade hänga på det legendariska New York-diskoteket Studio 54. Antagligen inte, men någon gång var han säkert där, det var väl alla som var något eller någon under slutet av 70-talet.

Nuförtiden spelas det teater och musikal på 254 West 54th street och fram till 13 juni är det just Sondheim, som fyllde 80 år 22 mars, som hyllas med en föreställning betitlad Sondheim on Sondheim.

Musikalmästaren bor i närheten men är inte själv med på scen. Ändå känns det så när intervjuer med Sondheim, visade på finurligt rörliga plasmaskärmar, smidigt integreras med ett brett urval musikalnummer framförda av åtta sångare, toppade med affischnamnen Barbara Cook, Vanessa Williams och Tom Wopat.

Ur ett svenskt perspektiv är det Vanessa Williams, som hade stora framgångar på popsoulscenen i början av 90-talet, som är stjärnan i ensemblen. För amerikanarna i publiken, och de är i majoritet, är det den idag 82-åriga Broadway-stjärnan Barbara Cook som ska hedras med den längsta applåden när hon gör entré. I enlighet med stjärnstatusen är det hon som får framföra Send in the clowns, Sondheims enskilt mest kända sång.

Med stringenta sångare och en liten men optimerad instrumentalensemble har det blivit en initierad och elegant underhållande föreställning, regisserad av Sondheims mångåriga samarbetspartner James Lapine.

Pictured (L-R) Angela Lansbury as Madame Armfeldt & Catherine Zeta-Jones as DesirÈe Armfeldt

Pictured (L-R) Angela Lansbury as Madame Armfeldt & Catherine Zeta-Jones as DesirÈe Armfeldt

Några tvärgator längre ner på Broadway ligger Walter Kerr theatre där Sondheim-musikalen A little night music – baserad på Ingmar Bergman-filmen Sommarnattens leende – spelas fram till 20 juni med Catherine Zeta-Jones och Angela Lansbury i de ledande rollerna.

I jämförelse med den överdrivet uppskruvade uppsättning som just nu ges på Stockholms stadsteater är det en till det yttre nedtonad föreställning.

Kläderna är konstfullt skräddade men scenografin inskränker sig till lite möblemang framför en fondvägg med fönster. Och några stiliserade björkar. Trevor Nunns regi betonar det teatrala men den intrikata musiken är så stark att den ändå spelar en huvudroll.

Även här är orkestern ordentligt nedbantad, men då såväl arrangemang som musikaliskt framförande inte lämnar något i övrigt att önska är det inget att beklaga. Catherine Zeta-Jones gör sin Broadway-debut med den äran. Till skillnad från en del andra Hollywood-skådisar levererar hon både repliker och sånger övertygande och med all den spirituellt sensuella lyskraft som finns inskriven i rollen.

©Dan Backman Rec publ i SvD 100404 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: