kritik sedan 1993

Madeleine Peyroux: Bare bones (Rounder/Universal, 2009)

Fjärde albumet med Madeleine Peyroux utgör en logisk fortsättning på föregångarna Dreamland, Careless love och Half the perfect world.

Skillnaden, och det är förvisso en betydande sådan, är att Peyroux skrivit eller varit med om att skriva samtliga spår denna gång. Det är ett ganska vågat, men väntat och antagligen nödvändigt, steg att ta då hon tidigare nästan helt förlitat sig på lysande låtskrivare från olika epoker och genrer.

Med låtskrivarassistans av rutinerade herrar som Walter Becker (ena halvan av Steely Dan) och producenten Larry Klein (vars främsta merit är att ha varit sambo med Joni Mitchell), kompletterade av de mer okända namnen David Batteau och Julian Coryell, har Peyroux fått ihop en kollektion på elva sånger som mycket väl tål att jämföras med de ibland sedan tidigare välbekanta melodierna på de andra albumen.

Vid sidan av en sofistikerat lågmäld produktion av Larry Klein – och känsliga musikaliska insatser av stabila studiomusikerhjältar som Vinnie Colaiuta, Jim Beard, Dean Parks och Larry Klein själv – är det förstås Madeleine Peyroux som med sin rökiga Billie Holiday-stämma och tillbakalutade frasering laddar varje sång med känsla och, som vanligt när det gäller Madde, får delar av albumet att låta som om det vore inspelat någon gång under första hälften av 1900-talet.

©Dan Backman Rec publ i SvD 090325

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: