George Harrison: The Dark horse years (2004)
George Harrison (1943-2001) går till historien som en fjärdedel av världens bästa popgrupp. Inte för sina prestationer på egen hand.
Som ex-beatle har hans solokarriärr ändå varit av allmänt intresse. ”All things must pass” var en stor framgång när den kom och välgörenhetsgalan ”Concert for Bangladesh” var den första i sitt slag. ”All things must pass” fick ånyo uppmärksamhet när den återutgavs i januari 2001, tyvärr fick den ett tragiskt efterspel när Harrison gick bort i cancer senare samma år.
Naturligtvis tog det inte slut där, dödsfall i musikbranschen innebär tvärtom att skivbolagen värmer på redan utgiven musik och dammsuger lagren på outgivet material. Efter den postumt utgivna ”Brainwashed” (slutförd utan Harrison) och hyllningsalbumet ”Songs from the material world” är det alltså dags att återupptäcka, eller för första gången stifta bekantskap med, de fem relativt bortglömda album som Harrison gjorde på den egna etiketten Dark Horse.
Det är EMI som köpt rättigheterna och nu ger ut dem remastrade och bonusspårsförsedda. Köper man alla tillsammans i en box får man också en tidigare utgiven liveupptagning från Japan (här både i stereo och 5.1 surrond) och en dvd med intervjuer och videor.
Som box betraktad är ”The Dark Horse years” välgjord och snygg, men ingen sensation. Bonusspåren är varken många till antalet eller särskilt intressanta, och de små intervjusnuttarna på dvd-n ger ingen ny bild av den tillbakadragna och lite gåtfulla engelsmannen. Med tanke på den höga ambitionsnivån är det också märkligt att originalalbumens utgivningsår saknas.
De flesta brukar vara överens om att Harrison gjorde sin bästa musikaliska insats på ”All things must pass”, men nog går det att hitta godbitar även på de fem Dark Horse-albumen.
”Dear one”, ”See yourself”, ”True love”, ”Pure Smokey”, ”Crackerbox palace”, ”Love comes to everyone”, ”Not guilty”, ”Here comes the moon”, ”Your love is forever”, ”Life itself”, ”All those years ago”, ”I really love you”, ”That´s what it takes”, ”This is love” och ”When we was fab” skulle kunna sättas ihop till en mycket trevlig kompilation.
Oberoende av låtarnas kvalitet finns det en slags anspråkslös vänlighet i allt som Harrison gjorde. När gubbrocken maler på som värst är det just vänligheten och ex-beatlens godmodighet som räddar situationen.
Boxen är förstås bara för Beatles- och Harrison-fanatikerna, alla andra kan nöja sig med ett eller flera av enkel-albumen (de säljs separat).
Många satsar nog på ”Cloud nine” (1987), med hitsingeln ”Got my mind set on you” som dragplåster, men större musikalisk utdelning ger de både mer själfulla och lekfulla albumen ”Thirty three & 1/3” (1976) och ”George Harrison” (1979). Här finns definitivt låtar som kan matcha det bästa med John Lennon och Paul McCartney.
På ”Somewhere in England” (1981), ”Gone troppo” (1982) och den tidigare nämnda ”Cloud nine” låter det som att Harrison tappat det mesta av sin inspiration och fastnat ordentligt i gubbrockens klor. Jo jag vet, många är av motsatt uppfattning. När ”Cloud nine” kom betraktades den som en storstilad comeback.
Till frågetecknen kring Harrison hör hur lite spår hans engagemang i hinduism och indisk kultur satt i musiken. Man kan höra ett indiskt inflytande i den vackra ”Dear one”, tillägnad Paramahansa Yogananda och byggd på en ragaliknande struktur, men annars tycks han ha nöjt sig med att koka ner sin religiösa övertygelse till ett allmänt hållet kärleksbudskap.
De musikaliska experimenten klarade han uppenbarligen av på de märkliga två första soloalbumen ”Wonderwall” (1968) och ”Electronic sound” (1969). När man lyssnar sig igenom Dark Horse-boxen är det inte utan att man önskar sig lite mer av den varan.
©Dan Backman Rec publ i SvD 040322
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera