kritik sedan 1993

Laura Nyro (1993)

Laura Nyros avskalade, folkinspirerade musik från tidigt sjuttiotal låter märkligt nog väldigt mycket 1993. Konstnären Dan Backman tecknar porträttet av en vit soulsångerska som varit bortglömd alldeles för länge.

SOMMAREN 1967 var »The Summer of Love«. Världens ondska skulle besegras med blommor, droger och musik. I Monterey, på den amerikanska västkusten, samlades under tre dagar all denna hippieenergi och världen begåvades med ett nytt fenomen: rockfestivalen!

För etablerade artister som Jimi Hendrix och Janis Joplin innebar det personliga triumfer. För den oetablerade Laura Nyro blev festivalen en katastrof.

Med en Motown-inspirerad show, mer lämpad för en nattklubb i New York, begick Nyro artistiskt självmord innan hennes karriär ens börjat.

Nyro hade inget eget band och fick hyra in musiker som på 40 minuter skulle lära sig sex av hennes mest komplexa kompositioner. De tre svarta körtjejerna trivdes inte i sina lamékläder och Nyro själv var oförmögen till några som helst rörelser i den obeskrivliga svarta kreation hon använt sina sista hundra dollar på, den kröntes nämligen av en groteskt stor änglavinge. Publiken — hippies, höga som hus — förstod absolut ingenting och Nyro blev utbuad.

MN0086724Laura Nyro blev medveten om musik redan på fosterstadiet. Fadern var pianostämmare och jazztrumpetare. Inspirerad av dåtidens populärmusik skrev hon egna sånger redan i åttaårsåldern. Familjen, som var av italiensk judisk härkomst, bodde i Bronx.

Sin musikaliska utbildning fick hon på Manhattans High School of Music — förebilden till skolan i »Fame«.

Efter en tids uppmärksamhet på folkmusikscenen i New York och San Francisco skrev hon kontrakt med Verve. Debuten, »More Than a Discovery« (1967, återutgiven av CBS 1972 under titeln »The First Songs«), väckte en viss uppståndelse i branschen men sålde inget vidare. Nyro som skrivit allt material, sjöng och spelade piano, hade ingen kontroll över vare sig produktion eller arrangemang och var missnöjd med resultatet.

Det musikaliska konceptet var glasklart: en solid grund av klassisk Motown syrad med Broadway och jazz.

Nyro rör sig ledigt mellan olika musikaliska idiom — hon jämförs med Aretha Franklin, Donovan och Burt Bacharach — även om den svarta grunden är tydligast.

Motown-inflytandet kan inte överskattas, det visar den utmärkta cd-boxen med singlar från 1959-71. Laura Nyro växte upp med den här musiken, blev ett med den. Visserligen skruvade hon isär den, vred och vände på den intill oigenkännlighet men grunden var ändå alltid Motown.

Textmässigt befinner hon sig någon annanstans. Språket är poetiskt, personligt och kryptiskt. Hippa formuleringar från gatan blandas med poetiska metaforer, självupptagenhet med socialt patos. I »And When I Die« etableras döden som tema:

»I’m not scared of dyin’/ and I don’t really care / if it’s peace you find in dyin’/ when dyin’ time is near / just bundle up my coffin / cause it’s cold way down there / crazy cold way down there«.

Efter fiaskot i Monterey hade Nyro träffat David Geffen. Han blev hennes manager och vän och fick Clive Davis att kontraktera henne till Columbia.

1968 kommer »Eli and the Thirteenth Confession« ut och blir en stor kritikerframgång och så småningom också en kommersiell framgång. Plötsligt är Nyro The Queen of White Psychedelic Soul och The Lady Rimbaud of Rock.

»Eli« är hennes bästa album. Sprängfylld av lysande melodier som uttrycker allt från jublande extas till nattsvart ångest.

Det direkta Motown-beatet är här delvis maskerat av en till stora delar oförutsägbar rytmik. Vers och refräng saknas i stort, i stället poängteras sångernas dynamik, främst genom Nyros egna, ofta dubblerade röst. En sång om Nyros katt, »Timer«, lyckas med sin rytmiska komplexitet — 16 tempoväxlingar på tre minuter och i7 sekunder — behålla popens attraktionskraft.

Text och musik är hos Nyro en odelbar helhet och ord används ofta enbart för deras musikaliska värde. Livet är en strid mellan gott och ont och Nyro är där, mitt ute på slagfältet.

Pretentiöst? Knappast. Överspänt? Ja, mycket. Med tredje albumet »New York Pendaberry« (augusti 1969) går vi in på den psykoanalytiska överkursen.

Nyro går här i närkamp med sina demoner, faktiska och inbillade. Hon hade tidigare experimenterat friskt med LSD, bland annat berättas om en mardrömslik niotimmars tripp där Nyro vann en strid över en grupp råttmänniskor.

Redan från början kastas vi ut till kanten av en mental avgrund; »You Don’t Love Me When I Cry« börjar i en viskning för att några takter senare övergå i ett gällt skri. Nyros röst går lätt från kontra-alt till sopran.

Frestelserna och farorna är många;

»Don’t go to Gibsom cross the river / the devil is hungry / the devil is sweet / if you are soft then you will shiver / they hang the alley cats on Gibsom Street«. 

Försoning är dock möjlig och hon är närmast maniskt uptempo i »Save the Country«;

»come on people / come on children / come on down to the glory river / gonna wash you up / and wash you down / gonna lay the devil down.«

Jämsides med den personliga berg-och-dalbanan finns även en stark doft av New York. På titelspåret heter det;

»sidewalk / and pigeon / you look like a city / but you feel like a religion / to me.«

Skivans elva sånger är byggda kring Nyros röst och piano, med sporadiskt orkestrerade partier. Nyros arrangemang är totalt oförutsägbara; hysteriskt bra gospelfärgade refränger avbryts tvärt och när man tror att en sång är slut kommer plötsligt ett hjärtskärande skri. Det hela är mycket fascinerande och mycket frustrerande. Utan att ta till överord ett av pophistoriens märkligaste album.

Vid det här laget var Nyros konserter mer att likna vid seanser. Den svenske tonsättaren Jan W. Morthenson beskrev det så här i Expressen 1971:

»På det svarta podiet stod en svart flygel, en pall och en förryckt komposition bestående av en liten piedestal med en blomma i en vas. Vi väntade i mörkret i en halvtimma, de flesta inåtvända i ett milt marijuanarus. Men i den sekund då den första missnöjesyttringen kunde befaras kommer det in en fantastisk uppenbarelse på scenen: en liten flicka i tjugoårsåldern med ett svart hår som täcker hela ryggen. Hennes klänning kan bara beskrivas med den i USA så frekventa termen far out — ett ord som där täcker allt fler företeelser i den så kallade verkligheten. Ett vattenfall av vitt tyg forsar ut från halsen i alla riktningar; man kommer att tänka på en inkarnation av en förvuxen infantia i en Velasquez-tavla. Hon är tydligen skräckslagen inför salen och den jättelika publiken. Men hon lyckas ta sig fram till flygeln, och efter ett enda kvartackord är hon hemma. Man blir perplex efter bara ett par sekunder. Harmoniken, anslaget, den helt främmande tidsuppfattningen — allt magiskt på ett oförklarligt sätt. Ljudanläggningen är magnifik och hennes hypnotiska viskningar letar sig mjukt in och fyller hela hjärnan.«

Laura Nyro var nu mer än en underground-stjärna och mer eller mindre märkliga rykten spreds om henne. Det talades om hennes matbegär, drog(miss)bruk, exotiska kläder och om hur hon en gång krävt av CBS att de skulle parfymera hennes skivor.

Fotografen Stephen Paley beskrev henne så här: »Hon har en märklig makt över människor; hon låter sin publik lida på samma sätt som hon själv lider. Hennes musik är mycket smärtsam och det sätt hon framför den på är mycket smärtsamt för den som lyssnar.«

På »Christmas and the Beads of Sweat« (november 1970) möter vi en delvis ny Laura Nyro. Nu låter hon de gamla liken hänga kvar i garderoben och ser i stället ut över Staden (New York) och Landet (USA). Hon ser båtar på Hudson River, vita duvor och röda vattenmeloner. Hon ser sitt land;

»as it dies / in war and pain / before my eyes.«

Öppningen med »Brown Earth«, »When I Was a Freeport and You Were the Main Drag« och »Blackpatch« är magnifik. Äntligen är hon hemma. Musikerna i Muscle Shoals-studion förstår vad hon vill och Nyro sjunger bättre än någonsin. Förvisso är hon ingen Aretha Franklin, men faktum är att fascinationen med Nyro ligger just där; att hon inte sjunger svart, snarare ligger hennes intensitet närmare musikalen.

Albumet innehåller även en av hennes absolut vackraste sånger; den mycket impressionistiska »Upstairs by a Chinese Lamp«.

Efter att på fyra album ha vänt ut och in på sig själv och kommit ut på andra sidan gifte hon sig i oktober 1971 med en snickare och i november samma år kom »Gonna Take a Miracle«, Nyros eget coveralbum. I efterhand har hon medgivit att det delvis gjordes för att hennes eget skrivande blivit blockerat.

Med Gamble & Huff bakom spakarna rekapitulerar Nyro här sin ungdom;

»Nights in New York / street angels running down / steps into the echoes of the trainstation to sing… «

Trots att det är inspelat i Philadelphia låter det mer Motown än philly-soul. Det är ömsom outhärdligt vackert; »The Bells«, »Gonna Take a Miracle«, ömsom rått svängande; »Jimmy Mack«, »Nowhere to Run«.

Ett nyckelord är passion. När hon sjunger »It’s gonna take a miracle / to make me love someone new / cause’ I’m crazy for you«, är det ingen risk att man betvivlar henne, snarare bekymrar man sig för om hon någonsin ska kunna ta sig genom denna kris.

Mästerligt kompad av philly-proffs samt Labelle framstår albumet, med facit i hand, som en perfekt avslutning på Nyros första och kanske enda karriär.

Efter att ha förnyat sitt kontrakt med CBS för 3 miljoner dollar och därmed kommit på kollisionskurs med David Geffen, som ville ha med henne till sin nystartade etikett Asylum, drog sig Nyro tillbaka. Bortsett från några spelningar tidigt 1973 var det helt tyst fram till 1976.

Allan Jones konstaterade följande i Melody Maker;

»Hon hade skrivit och sjungit allt som fanns för henne att sjunga. Hon hade tagit sig själv till gränsen och hon visste det. Att fortsätta skulle innebära en framtid baserad på repetitioner av henns forna triumfer. Vid 24 års ålder hade hon redan åstadkommit mer än de flesta gör under ett helt liv.«

Den urbana Laura Nyro gjorde en helomvändning och flyttade till Connecticut. Hon skilde sig, odlade grönsaker, mediterade och gjorde flera längre resor.

I februari 1976 kom »Smile«, sju nya sånger och en Smokey Robinson-cover.

Fast riktigt som förr är det inte. Besattheten har här övergått i en skör melankoli.

Kompad av ett gäng studioproffs från New York skapas här en varm intimitet präglad av Nyros piano och nylonsträngade gitarr. Det låter västkust, soul och jazz.

Men förtrollningen är bruten och allt som fortsättningsvis återstår är svaga ekon från förr. Den förut så nattsvart dramatiska poesin har blivit rosatonat new age-snäll och misstanken att Nyro inte har något mer att säga börjar ta form.

Hon gör några turnéer, släpper ett par plattor och däremellan är det tyst. På livealbumet »Seasons of Light« (1977) lyckas ett gäng fusionmusiker desarmera det mesta av de tidiga sångernas sprängkraft. »Nested« (1978) gör ingen människa glad: tio bomullsmjuka sånger framförda av sovande studiomusiker och en Laura Nyro som endast delvis förmår engagera. »Mothers Spiritual« (1984) förändrar inte bilden nämnvärt trots flera lysande sånger.

Nu är det ingen som bryr sig om Laura Nyro utanför de hängivnas skara. När nästa livstecken anländer, i form av ytterligare ett livealbum, kommer det från lilla Cypress Records. »Laura Nyro Live at The Bottom Line« (1989) är mycket ojämn. Här finns direkta pinsamheter som covern på »High Heel Sneakers« och en del instrumental snällfusion. På pluskontot får vi en utmärkt nyinspelning av »Wedding Bell Blues«, från första plattan, och, framför allt, en nyskriven doo wop-klassiker; »Companion«, där Nyros innerlighet gjuter nytt liv i en sliten popkliché.

Misstanken att hon är i stort behov av en bra producent bekräftas på den trevliga Sony-samlingen »Acoustic Christmas« (1990). Med hjälp av André Fischer levereras, på 2 minuter och 48 sekunder, både »Let it Be Me« och »Chestnuts Roasting on an Open Fire«. Plötsligt är vi tillbaka 20 år i tiden och om inte magiskt vore ett så utslitet ord skulle det vara användbart här.

©Dan Backman Artikel publ i tidningen Pop #3 (då-bilagan) sommaren 1993

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: