Eric Gadd: Stay away från mig
Gadden är tillbaka. Eller, tja, han har väl egentligen aldrig varit borta. Men det känns ändå som att de två nya låtar han spelat upp för…
Mandolin Sisters: Fasching, Stockholm, 7 juni 2017
Även om det finns indiska musiker som spelar mandolin måste det sägas vara ett ovanligt instrument i den traditionella indiska musiken. De unga systrarna Sreeusha och…
The Unthanks: Diversions, Vol. 4: The songs and poems of Molly Drake (Rabble Rouser/Border, 2017)
Molly Drake fick aldrig något erkännande under sin livstid, det var inte heller något hon eftersträvade. Maken Rodney spelade in henne i hemmet med en enkel…
Träd, Gräs och Stenar: Tack för kaffet/So long (Subliminal Sounds/Gåshud/Border, 2017)
Träd, Gräs och Stenar föddes ur en vison om rockmusik som en enande och frigörande kraft. Det var i slutet på det turbulenta 60-talet och, som…
Margareta Bengtsson: Fasching, Stockholm, 3 juni 2017
Klassiskt skolade musiker och sångare kan inte sjunga och spela jazz, det finns det ett otal exempel på. Ok, Thomas Quasthoff är rätt bra, men han…
Water Boogie System: Year of silver (Havtorn/Border, 2017)
Jonathan Albrektsons syntar är tjocka och feta och hålls ihop med snören och gaffatejp. Viktor Reuters trummor kommer från ett skrotupplag och verkar mest bestå av…
Sarah Lenka: I don’t dress fine – Sarah sings Bessie Smith (Jazz & People, 2017)
Det är inte så fantasifullt att spela in ett helt album med Bessie Smith-låtar. Många har gett sig på den ikoniska bluessångerskans låtskatt tidigare och Sarah…
Natalia Mateo: De profundis (ACT/Naxos, 2017)
Går det att göra en vettig cover på I will always love you? Ja, faktiskt. Natalia Mateo plockar isär den, skrubbar bort all sentimentalitet och harmoniserar…
Edgard Varèse: ”Amériques”, Kungliga Filharmonikerna, Konserthuset, Stockholm, 1 juni 2017
Det är inte ofta man får tillfälle att höra Edgard Varèse framföras från en svensk scen. Det är därför en händelse värd att notera och bevista…
Diana Krall: Turn up the quiet (Verve/Universal, 2017)
På ”Turn up the quiet”, en paradoxal men mycket adekvat albumtitel, återvänder Diana Krall till de jazzstandards som varken hon, Bob Dylan eller världens alla andra…
