Brian Wilson 1942-2025

av Dan Backman, 24 juni, 2025

Beach Boys bjöd hela världen på solig kalifornisk surfpop. Det var glad musik i randiga skjortor om att surfa, dejta och köra hot rod-bilar. Men geniet bakom alla hitsen var aldrig nere på stranden i Santa Monica utan satt hemma med piano, notpapper och en sträng pappa som krävde nya hits.

När han nu gått bort känns hela historien om Brian Wilson och hans påtvingade liv i offentligheten närmast outhärdligt sorglig. Efter Chuck Berry-rocken på surfbräda släppte han fram de alla de vackra melodier han hade inom sig – understödda av komplexa ackordvändningar och dekorerade med ljuvliga stämsångsarrangemang – men själv tycktes han aldrig riktigt finna sin plats här på jorden.

Misshandlad av pappa Murray, stressad till panikångest av ett hektiskt turnérande, permanent skadad av en LSD-tripp och, som om det inte var nog, nerdrogad under många år av en charlatan till psykolog. 

Om detta har det berättats, skrivits artiklar och böcker och blivit filmer. Samtidigt som respekten för hans musik vuxit sig allt starkare och upptäckts och hyllats av generation efter generation.  

Brian Wilson var – som det gång på gång påtalats efter hans död – ett musikaliskt geni. En konstnär och visionär som i Phil Spectors efterföljd använde studion och inhyrda studiomusiker som sina verktyg för att realisera det han hörde i sitt huvud. Att han, som en konsekvens därav, flyttade fram popmusikens gränser var inget han brydde sig om.

”Pet Sounds” och det aldrig officiellt utgivna, men många år senare rekonstruerade, konceptalbumet ”Smile” (och kompilationen ”Smiley smile”) är obestridliga musikaliska mästerverk. Gjorda i någon slags hälsosamt utvecklande tävling med Beatles på andra sidan Atlanten. Precis lika bra och mind blowing idag som när de kom i det kreativa 60-talets mitt.

På senare år har också många av 70-talets mindre omsusade album, där de andra Beach Boys-medlemmarna trädde fram som kompositörer i Brian Wilsons efterföljd, kommit att bli omvärderade. Själv var han ofta otillräknelig under denna tid men var sporadiskt aktiv både som kompositör och i inspelningsstudion.

Efter många mer eller mindre märkliga samarbetsprojekt kring mer eller mindre lyckade soloalbum kom Brian Wilson mot slutet av 90-talet äntligen in i ett gynnsamt musikaliskt sammanhang. Med musiker som älskade och förstod hans musik blev ”Smile”-projektet slutfört och världsturnéer genomförda.

Men även om det var underbart att få höra ”Pet sounds” och ”Smile” i sin helhet från en scen kändes det ändå sorgligt att se den zombie-liknande uppenbarelse som Brian Wilson förvandlats till. Efter en konsert 2009 i Göteborgs konserthus skrev jag sålunda: när den trötta och tilltufsade nallebjörnen lufsar ut i kulissen efter ett andra extranummer – en stel version av ”Love & mercy” – och säger ”see you next time” vill man bara – för vår och hans skull – hoppas att det inte blir någon ”next time”.

Att förklara storheten med Brian Wilsons popkonst låter sig svårligen göras. Självklart står de melankoliskt ömsinta melodierna i centrum. Melodier som liksom är helt outslitliga och får världen att stanna upp när de drar igång. Det är som att ”California girls”, ”In my room”, ”Wouldn’t it be nice”, ”God only knows”, ”Caroline, no”, ”Cabinessence” och ”Surf’s up” (listan kan bli mycket längre) lugnar både kroppen och sinnet och uppenbarar musikens magiska och helande krafter. Det må låta klyschigt men är helt sant.

Storheten ligger inte bara i melodierna. Storheten hörs också i ackordgångarna, arrangemangen och rytmiken. På ”Pet sounds”- och ”Smile”-boxarna finns en mängd spår där melodistämmorna plockats bort. Utan de vackra sångstämmorna blir det uppenbart vilket fantastiskt fundament som Brian Wilson byggt till varje sång.

Jag hade en period där jag – i likhet med många andra – blev helt förhäxad av det underbart flummiga ”Smile”-projektet. Köpte bootlegs och läste allt jag kom över. Det var som att Brian Wilsons genialitet och galenskap peakade på samma gång. 

Med tiden har jag också kommit att förstå storheten med de tidiga surf-låtarna. Det är väl där hemligheten ligger: i Brian Wilsons förmåga att sammansmälta den rena och oförfalskade popkänslan med komplex harmonik som via en ständigt närvarande melankoli lyfter musiken till andliga höjder.

Dan Backman 250624