Carla Bley 1936-2023
Carla Bley var ett av jazzens stora original. Som kompositör, arrangör, pianist, orkesterledare och skivbolagsdirektör kan man också se henne som en pionjär på den av män dominerade jazzscenen.
En omutlig integritet och en slags gör det själv-anda präglade såväl hennes musik som karriär: hon startade skivbolag, organiserade jazzmusiker fackligt och skrev en musik som blandade upp jazzhistorien med Brecht/Weills kabarémusik och med humor förenade kärv spräckjazz med ironiskt insmickrande easy listening-melodier. Man visste aldrig riktigt var man hade henne, däri låg storheten.
Allt tog fart kring mitten av 60-talet. Efter att ha skiljt sig från första maken, pianisten Paul Bley och blivit ihop med kompositören och trumpetaren Michael Mantler, stod hon mitt på den progressiva jazzmusikscenen i New York. Hon var med om att bilda Jazz Composers Orchestra och arrangerade all musik till kontrabasisten Charlie Hadens legendariska Liberation Music Orchestra (en syssla hon uppehöll ända till 2014 då Charlie Haden gick bort).
Mest känd är hon kanske för ”Escalator over the hill”. Hennes magnum opus från 1974, en slags surrealistisk musikteater framförd av ett stort uppbåd musiker, däribland Jack Bruce, Linda Ronstadt, John McLaughlin och Don Cherry. Den idag lite bortglömda uppföljaren ”Tropic appetites” (också den med texter av Paul Haines) var inte lika grandios men minst lika bra.
Att hon skrev all musik till Pink Floyd-trummisen Nick Masons solodebut ”Fictitious sports” kan tyckas lite udda. Med sång av Robert Wyatt på alla utom ett spår är det ett lyckat album inte minst ur ett musikhistoriskt perspektiv.
Hon ledde egna grupper, släppte album och gjorde konserter i en aldrig sinande ström. Alltid bra och intressant, även om intensiteten och kreativiten kom att plana ut med tidens gång.
Hon såg sig främst som kompositör, och så var det nog, det är inte för pianospelet eller improvisationsförmågan hon kommer att bli ihågkommen. Musik, texter och låttitlar präglades av en absurd humor som var helt hennes egen (och som gått i arv till dottern Karen Mantler).
Den svenskättade Carla Bley (född Lovella May Borg i Oakland) besökte Sverige många gånger. Hon arrangerade och framförde musik med storband och gav konserter.
Vi ett sådant tillfälle, för tjugotre år sedan, fick jag en pratstund med henne och basisten Steve Swallow (för SvD). De hade då varit ett par sedan början på nittiotalet, då Bley skiljt sig från Michael Mantler. Bilden ovan kommer från det tillfället.
Hon var inte helt lättpratad men jag fick i alla fall höra att de ätit en ”fantastisk fisk” på Wedholms, strax intill hotellet. Jodå, vi pratade om lite annat också. Om ”Escalator over the hill” och om att det var hemskt att vara på turné.
”Det är den olyckliga, hemska sanningen att efter det att musiken är skriven så måste du släpa med den över hela världen och framföra den”, sade hon uppgivet.
Att sista albumet hade titeln ”Life goes on” (släpptes 2020 på ECM) kan ses som en ödets ironi. Ett mycket lågmält album med basisten Steve Swallow (förstås) och den brittiska saxofonisten Andy Sheppard.
Carla Bley diagnostiserades med hjärntumör 2018 och avled i sitt hem utanför New York.
©Dan Backman 231018
Dan Backman 
Lämna en kommentar