Elton John: Tele2 Arena, Stockholm, 7 juli 2023

av Dan Backman, 14 oktober, 2023

Elton John har varit ute med sin ”Farewell Yellow Brick Road tour” sedan 8 september 2018. När finalturnén efter några ofrivillga avbrott till slut går i mål – med två konserter i Stockholm – ska den enligt branschtidningen Billboard vara den mest inkomstbringande turnén någonsin.

Den 76-åriga britten lägger turnérandet på hyllan efter en osedvanligt lång och framgångsrik karriär. Allra bäst gick det förstås i början, på det exceptionellt produktiva 70-talet, något som tydligt avspeglas i den låtlista han han håller sig till på avskedskonserterna. Med hit efter hit efter hit torde även den utan superkoll på Elton John känna sig hemma. Det här är ju låtar som varit svåra att undkomma för de flesta av oss.

Att det blir en konsert utan vare sig överraskningar eller utmaningar är inte så konstigt. Elton John manifesterar sig själv en sista gång som turnéartist och låter alla som kommit bli precis så nostalgiskt upplivade som de antagligen vill bli på en retrospektiv konsert som denna. Man vill uppleva en livs levande poplegend en sista gång, se hans tokiga glasögon och bedyra artisten och den lika omfattande som hyllningsvärda låtkatalogen sin vördnad. 

Inget fel i det, men så himla spännande blir det ju inte. Elton John är som han är och gör det han gör: hamrar frenetiskt på flygelns alla tangenter, från diskanten till basen, och sjunger med en röst som tycks huggen ur ett stenblock, ekande mellan arenans väggar. Att viska och låta ackorden klinga ut ligger inte för honom.

Med start på utsatt tid, trots att delar av publiken inte ens hunnit fram till sina platser, blir det en konsert präglad av effektivitet mer än sentimentalitet. Det är som att han hetsar sig genom låtlistan för att få avsluta konserten och turnén för att äntligen, som han officiellt deklarerat, få tid över för sina barn.

Men ingen kan egentligen klaga på framförandet. Elton John och hans ålderstigna och kostymklädda kamrater i bandet, varav några hängt med sedan urminnes tider, gör ett oklanderligt jobb och ljudteknikerna skruvar fram ett acceptabelt arenaljud. 

Ändå är det som att det gedigna pophantverk som präglar Elton Johns och Bernie Taupins låtskatt lite försvinner i det forcerade löpande band-tempot. Som att det inte finns tid för några andningspauser, som att det viktiga är att leverera allt i tid till kunden.

Allt stöps i samma form: pianoballaden ”Your song” blir lika intensiv som den skuttande och buggande ”Crocodile rock”, ”Sorry seems to be the hardest word” lika hetsig som ”Burn down the mission”. Med en trummis och två slagverkare är det kanske inte så konstigt att det blir ett noll till de godmodiga rockrökarna. Jo, ”I’m still standing” är förvisso en banalitet, men en oemotståndlig sådan.

Scenproduktionen är överraskande blygsam. Det visuella bombardemanget från tre storbildskärmar är inte särskilt mycket att orda om – fast det är lite kul att ”I guess that’s why they call it the blues” illustreras av Martin Parrs fotografier av semestrande britter – inte heller att flygeln ibland rör sig över scenen. Inte ens klädbytena är särskilt spektakulära.  

Ibland lämnar han flygeln och rör sig stolpigt över scenen, aggressivt hetsande publiken att jubla ännu mer, men det finns inte tid och tålamod för några längre anekdoter mellan låtarna. Elton har koll på hur många konserter han gjort såväl på turnén som i Sverige och Stockholm men rabblar det så snabbt att jag missar antalen. Han tackar för allt stöd genom åren men något känslofyllt farväl blir det inte. Det är ju turnérandet som tar slut, inte karriären.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230709)