Den underbara färgen – Göteborgskolorismen i nytt ljus: Göteborgs Konstmuseum, 2023

av Dan Backman, 14 oktober, 2023

Är det, 2023, relevant att öppna en utställning ägnad göteborgskolorismen? Det går ju inte att tala om en renässans för detta slags nervigt färgstarka och figurativa måleri, sedan länge mer aktuellt på auktionhusen än museerna. Ändå har två tunga konstinstitutioner på kort tid uppmärksammat konstriktingen. 

Först Liljevalchs, som visade Inge Schiöler och Åke Göransson, två av de mest namnkunniga representanterna, och nu hela gänget på Göteborgs Konstmuseum, för första gången sedan 1987. Gärna för mig, men nog får det ses som ett sammanträffande mer än att göteborgskolorismen skulle ligga särskilt rätt i tiden.

Liljevalchs zoomade in på två av konstnärskapen men på museet i Göteborg har man tagit ett helhetsgrepp och inkluderat både föregångare och efterföljare samt konstnärskap som av olika anledningar förpassats till periferin.  

Det är ingen konsthistoria som skrivs om, men den korrigeras förtjänstfullt. Det var ju inte bara Åke Göransson, Ragnar Sandberg, Ivan Ivarson, Nils Nilsson och Inge Schiöler som var mästare på att driva upp färgintensiteten i de närodlade motiven från Göteborg och Bohuslän. Även om just dessa fem står i en klass för sig.

Som så ofta med konstnärsgrupperingar är begreppet göteborgskolorism en efterhandskonstruktion. Idag skulle vi kalla det för ett nätverk, utgående från konstnären och läraren Tor Bjurström. Det var ju han som under 1920-talet samlade nästan alla de blivande göteborgskoloristerna kring sig på Göteborgs musei rit- och målarskola, den som idag heter Valand. Bjurström, som studerat för Henri Matisse, älskade den franska modernismen och fick sina elever att upptäcka konstnärer som Bonnard, Cézanne, van Gogh och Matisse.

Målarna – ja, det är bara målare vi talar om här – hade till en början ingen framgång alls på hemmaplan. Istället var det genom utställningar i Stockholm, de första i mitten av 30-talet, som begreppet göteborgskolorism etablerades, populariserades och mytologiserades. Det var inte bara det färgstarkt figurativa måleriet som slog an, den romantiska bilden av självförbrännande konstnärer var också tacksam att föra vidare. Likaså Schiölers och Göranssons schizofreni och, inte minst, historien om hur Arne Stubelius hittade Göranssons livsverk hopprullat hemma i moderns kökssoffa.

Fram till nu har göteborgskolorismen varit en manlig konsthistoria. Men som utställningens curator Kristoffer Arvidsson visar fanns det, förstås, kvinnor med i handlingen. Att två av dem, Karin Parrow och Märta Taube-Ivarson, var syskon till Evert Taube är en kuriositet svår att undvika. Parrow är representerad med flera starka och originella verk.

Arvidsson lyfter också fram Waldemar Sjölander som efter en framgångsrik tid som göteborgskolorist emigrerade till Mexico, där hans konst tog sig andra vägar. Efter en separatutställning på Liljevalchs 1952 skrevs han så småningom ut från den svenska konsthistorien. Hans gigantiska målning ”Jonas i valfiskens buk”, inlånad från Stadsteatern precis bredvid, har inget med göteborgskolorismen att göra men skapar nyfikenhet på konstnärskapet.

Jo, nog finns det mycket att glädjas åt på denna genomarbetade utställning. Målningarna är välbevarade och känns inte alls daterade, även om de skildrar natur, stad och människor från en helt annan tid än vår. 

Jag är dock tveksam till de målade väggarna. Skräcken för den vita kuben borde vara överspelad vid det här laget och det är ju inte så att det här utpräglat färgstarka måleriet behöver någon uppbackning.

Det finns förvisso goda saker att säga om alla dessa konstnärer, de kända och de mindre kända. Men nog är det Göransson och Sandberg som skapat de allra bästa och märkligaste verken. 

Göranssons ”Kvinna i blått” och ”Rött ansikte” är nästan plågsamt intensiva i sitt nervigt gestaltade uttryck. Det ena porträttet närmast hallucinatoriskt upplöst i blå toner, det andra aggressivt påträngande och uppfordrande, med tydligt avgränsade färgfält.

Sandbergs lika egensinniga konst, präglat av en poetisk lätthet och energi, berör på ett annat sätt. Målade i mättade pasteller och med människor skildrade som karikatyrer vibrerar de av liv.

Ragnar Sandberg är också aktuell på Moderna Museet. Till den pågående tematiska nyhängningen av samlingen har man plockat fram åtta av hans målningar. En av dem, ”Rosa segel”, har gett namn åt den del av samlingspresentationen som ägnas den svenska modernismen.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230709)