Axel Mårdsjö: Ett Göteborgsporträtt (Hoob/Border, 2023)

Redan titeln fångar mig, jag gillar ju Göteborg. Inte så konstigt då att jag i ett av spåren, ”Harmoni”, tänker mig att en profil från staden – som Håkan Hellström (när han är som mest lokalpatriotisk), Tomas von Brömssen eller, frid över hennes minne, Sonya Hedenbratt – lätt skulle kunnat glida in. Något i det vardagsromantiska stämmningsläget – förstärkt av Stefan Wingefors ljuvliga dragspel – får mig att tänka så. Kanske mest för att jag så gärna vill hitta och bejaka den koppling till Göteborg som albumtiteln och den fina omslagsmålningen av Sanna Havarinen anger.

Den saktmodiga mollballaden ”Gamla allén” är förstås en direkt geografisk referens medan låttitlar som ”Ett dygn i Polen” och ”1600rpm” är svårare att koppla till albumets tematik.

Men det spelar mindre roll, det viktiga här är att Axel Mårdsjö skrivit ett knippe starka låtar och tillsammans med ett gäng musiker från Göteborg, Stockholm och Malmö fått det att låta så bra.

Altsaxofonisten, klarinettisten, kompositören och arrangören Axel Mårdsjö, numera stockholmare, må vara mindre känd för en bred allmänhet. Men vid 27 års ålder har han skaffat sig en gedigen erfarenhet, inte minst av storband. Han har varit knuten till såväl Bohuslän Big Band som tyska NDR Big Band och är i år, som en av två svenska musiker, uttagen till den europeiska radio- och tv-unionens storband.

Här framträder han med en betydligt mindre sättning, en sextett närmare bestämt, vilket känns som ett perfekt format för den verserat melodiska och luftigt lyriska, men ibland också hårdsvängande, jazz som här presenteras. 

Två namn dyker upp i min referensspäckade musikrecensent-skalle: Pat Metheny och Charlie Parker. Båda portalfigurer på jazzscenen, men från olika epoker. Referenserna ska inte tas för allvarligt men kan tjäna som riktningsangivelser och som ett sätt att påtala musikens förmåga att sammansmälta både dåtid och nutid. Det är väl inte helt ovanligt i jazzen men här sker det på ett synnerligen elegant och kul sätt. I albumets formmässigt friaste spår, ”Dina kärleksfulla ögon”, går man extra långt tillbaka, och till en annan musikalisk tradition, då den bygger på en komposition av Richard Strauss.   

Metheny-vibben hör jag allra mest i den spänstiga drivande ”SOL” medan den skönt bebop-knixiga ”Ett dygn i Polen” har fått omisskänliga drag av Parker.

”Västsvensk blues” låter alls inte bluesig, däremot får den plockiga ackordgången på gitarr mig att tänka på ”Everybody’s talkin'”, Harry Nilsson-klassikern från filmen ”Midnight cowboy”. Jag tror inte att Axel Mårdsjö delar min association så referensen är mer att se som en komplimang.

Vi talar jazz så det finns gott om plats för solon, inte bara för den briljante Axel Mårdsjö själv. Både pianisten Stefan Wingefors och gitarristen Olof Wullt imponerar. Wingefors har jag hört förr men Wullt är en ny bekantskap. Pådrivna av rytmsektionen Arvid Jullander och Adam Ross tar de med föredömligt lätta händer ut Mårdsjös låtar på nya äventyr.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230622)