Brad Mehldau Trio: Konserthuset, Stockholm, 12 maj 2023

av Dan Backman, 1 september, 2023

Brad Mehldau är så etablerad och har hållit på så länge, sedan slutet av 80-talet, att det blivit dags att blicka bakåt på livet och karriären. I höstas kom den första delen av hans memoarer, ”Formation: Building a personal canon, part 1”. En anspråksfull titel värdig en visionärt mångsidig jazzpianist och kompositör som Brad Mehldau. 

Den 52-åriga amerikanen, numera boende i Amsterdam, har byggt sin status och framgång på en öppenhet gentemot såväl den klassiska musiken som rock och pop i alla möjliga utföranden. Under åren som gått har man kunnat höra honom i många olika konstellationer, egna och andras.

Trion, som han haft sedan 1996, har utgjort ett återkommande fokus och varit den plats där han kanske tydligast anknutit till jazztraditionen. Kontrabasisten Larry Grenadier har varit med honom hela tiden men trummisen Jorge Rossy ersattes 2006 av Jeff Ballard.

På Konserthuset blir det en sedvanlig blandning av covers – Charlie Parker och några jazzstandards – och egna kompositioner plockade från de många album som trion gett ut. Alltsammans elegant och skarvlöst flödande, utan några stora åthävor men med ett sökande anslag där improvisationen och samspelet står i fokus. De känner varandra väl och redan från början är det som att de liksom bara kopplar upp sig på ett ständigt pågående kollektivt musicerande.

Alla är, förstås, framstående instrumentalister och ges vederbörligt utrymme. Det handlar aldrig om några uppvisningskonster, något som särskilt märks i hur Jeff Ballards trumsolon vävs in i flödet mer än att utgöra det oftast onödiga utropstecken de brukar bli.

Det kollektiva uttrycket till trots är det ändå Brad Mehldau som står i centrum. Hans spel på Konserthusets flygel framstår på något konstigt sätt som både förstrött och knivskarpt.

Anslaget är lätt och luftigt och med många uttrycksfulla pauser. Hans teknik är briljant och det är fascinerande att se hur vänster- och högerhanden simultant kan spela olika saker. Det har blivit något av ett signum.

Mehldaus komposition ”Ode” utgör en höjdpunkt. Både rytmiskt forcerad och melankoliskt melodiös och det på ett sätt som går att associera till ett uttryck liknande det EST hade.

Hoagy Carmichals outslitliga ”The nearness of you” är en annan sublim höjdpunkt, med ett soloparti där Mehldau tar isär och expanderare den vackra melodin bara för att sedan montera ihop den igen.

Efter två extranummer är jag bara lite besviken på att vi inte kunde bjudas på några Beatles-covers. Mehldau har ju precis släppt ett album med sådana.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230514)