Beyonce: Friends Arena, Solna, 10 maj 2023

av Dan Backman, 1 september, 2023

Det börjar med ett gäng powerballader. Inte några av Beyoncés bästa låtar, men det är ett sympatiskt sätt att inleda den så omskrivna och upphaussade världspremiären i Solna. Superstjärnan känns nästan mänsklig och verkar riktigt rörd när hon tar in det bokstavligen öronbedövande jublet och frammanar en intimitet och närvaro som inte borde vara möjlig.

Men sedan brakar det loss. Beyoncé byter kläder, lämnar jorden och blir den ”Alien superstar” hon framställer sig som på ”Renaissance” – hennes, vill jag påstå, bästa album – och vars låtar här får sin världspremiär på scen. Det är klubbig disco, house och techno, framförd med en energi som håller i sig ända till slutet, nästan tre timmar senare.   

Undantaget en privat, och rätteligen kritiserad, konsert i Dubai tidigare i år är det fem år sedan Beyoncé senast uppträdde, då tillsammans med maken Jay-Z. Det är lång tid i popvärlden så förväntningarna är uppskruvade till kokpunkten när den 41-åriga amerikanska popikonen, kändiscelebriteten och affärskvinnan nu återvänder till stadiumscenerna. 

Förhandsskriverier har gjort gällande att det kommit fans från hela världen för de två konserterna på Friends Arena. Inte minst amerikanare, som till och med sägs tjäna på affären då biljettpriserna är lägre här och den svenska kronan fortsatt svag. Att hotellen är fullbokade i dagarna två är en ickenyhet men något som alla media rapporterat om.

Premiärer kan vara skakiga. Men jag kan inte uppfatta att något går snett i denna lika högteknologiska som hårt regisserade och koreograferade musikaliska och visuella show. Eller ska vi kalla det föreställning? En konsert rätt upp och ner är det i alla fall inte. 

Allt försiggår framför en enorm storbildsskärm. Antingen på den stora scenen eller den runda catwalk som adderats. Entréerna sker både genom scengolvet och den halvcirkelformade öppningen i storbildsskärmen. Projiceringarna och animationerna, med en slags genomgående silvrig sci-fi-tematik, är så avancerade att man blir snurrig. Ett visuellt bombardemang som trollar bort kontrasten mellan den silvriga Las Vegas-lyxen på scenen och den påvra känslan i Friends Arena.

Det vore inte Queen Bey om inte klädbytena vore många. Den lyxigt futuristiska haute couturen är bland annat signerad av modehuset Balmains chefsdesigner Olivier Rousteing och bidrar till att på ett diskutabelt sätt exponera hennes kropp lika mycket som rösten.

”Renaissance”-låtarna blir sämre på scen. Det är ofrånkomligt då ljudbilden på alla arenor framhäver basen och trummorna och döljer harmoniken. Men jag ska inte klaga. ”Cuff it” skapar rena disco-euforin i glittriga mångfärgade pasteller. I ”Break my soul” bildar Bey och dansarna ett queerigt karnevalståg ute på catwalken. Gillar också ett souligt parti inlett med en cover på Maze-låten ”Before I let go”.

Visst är Beyoncé bra men hur mycket världsstjärna hon än är saknar hon riktig originalitet. Den här gången hittar jag henne någonstans mellan Janet Jackson och Madonna. Det är inte det sämsta men jag saknar en tydligare egen karaktär.

När hon till sist landat efter att ha flugit omkring en stund ovanför catwalken känns det som att det blivit lite för mycket technoklubb, gym och Eurovison Song Contest.

Själv hade jag – ursäkta min tråkighet – föredragit en avskalad konsert med smart och snygg koreografi. Låtarna och artisteriet håller för det. Det är ju ändå musiken som stannar kvar i kroppen efteråt. Inte det visuella överdådet. Fast utan det, kan man invända, vore det inte Beyoncé.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230512)