Bernt Rosengren 1937-2023

Bernt Rosengren (1937-2023) innehade en central roll på den svenska jazzscenen under under mer än sex decennier. Där Arne Domnérus kan ses som den store altsaxofonisten och Lars Gullin som giganten på baryton var Rosengren den legendariska tenoristen.

Han kanske inte fick samma folkliga förankring som, ska vi säga, Jan Johansson och Georg Riedel, men hans betydelse och inflytande på den svenska jazzscenen, till den dag som idag är, har varit monumental. Jag kan inte tala för andra men har svårt att tänka mig att samtida saxofonister som Jonas Kullhammar och Per Texas Johansson, bara för att välja två särskilt namnkunniga, skulle vara av en annan åsikt.

Karriären inleddes mot slutet av femtiotalet när han i tjugoårsåldern valdes ut till en internationell ungdomsorkester och fick åka till USA. Där fick han höra de stora amerikanska jazzstjärnorna på plats; John Coltrane, Miles Davis, Bill Evans. Saxofongiganten Coltrane blev förstås en stor influens men Rosengren kan lika väl sägas ha fortsatt i en tradition där saxofonister som Sonny Rollins och Dexter Gordon också varit ledande.

Till skillnad från avantgardisten Coltrane var Rosengren aldrig riktigt med på det spräckiga friformjazz-tåget. Det närmast han kom ett sidospår var när han i mitten av sjuttiotalet spelade i olika konstellationer med Don Cherry och Maffy Falay. Tidsandan var vidöppen för musik från jordens alla hörn och Cherry och Falay stod mitt i de strömningarna.

Att gå igenom den långa och mycket prisade karriären skulle kräva en helsida. Minst. 1974 års ”Notes from underground” är hans mest uppmärksammade album, men det är för de många konserterna han främst kommer bli ihågkommen. Och, bland musiker, de otaliga välskrivna arrangemangen 

De egna grupperna var många, storband och mindre besättningar. Den sista kvartetten han hade – med pianisten Stefan Gustafson, basisten Hans Backenroth och trummisen Bengt Stark – var hans mest långlivade. Där, som så ofta under den långa karrären, låg fokus på solistiska utsvävningar med den amerikanska standardrepertoaren som evigt grön språngbräda. 

Som tenorist var Bernt Rosengren ända fram till slutet en välformulerat vass röst i hardbop-skolan. Aldrig insmickrande och med en stark integritet. Det var så han kunde uppfattas både som person och musikkant.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230517)