Pugh Rogefeldt 1947-2023

De riktigt originella rockartisterna är sällsynta. De flesta går i andras fotspår men Pugh Rogefeldt trampade upp en helt egen stig. Det säger en hel del om hans genialiska egensinnighet att efterföljarna och epigonerna lyser med sin frånvaro: det har helt enkelt inte gått att kopiera hans så sinnrikt och livfullt uppbyggda rock på svenska.

Att hans roll som inspiratör och vägröjare varit monumental finns det dock otaliga vittnesmål om.

När han nu, vid 76 års ålder, gått bort i nervsjukdomen kortikobasal degeneration är det länge sedan han debuterade med den för tiden nyskapande ”Ja, dä ä dä”. 2019 firade han femtioårsjubiléet på Cirkus med en fantastisk konsert. En bedrift eftersom han redan då var diagnostiserad med den förfärliga nervsjukdomen.

Den av Anders Burman producerade debuten skapade rubriker då det var ett av de allra första albumen med rock på svenska. Den legendariska producenten och talangscouten på Metronome sammanförde den oborstade rockaren från Västerås med de mer etablerade och rutinerade musikerprofilerna Georg ”Jojje” Wadenius och Janne ”Loffe” Carlsson.

Det var en match made in heaven, resulterande i klassiker som ”Här kommer natten”, ”Små lätta moln” och ”Jag sitter och gungar”. Pughs säreget ljusa och lite aggresivt pådrivande röst och märkligt naivistiska texter förenades med Jojjes gitarrer och Loffes röjiga trummor till en hemlagad psykedelisk brygd ingen smakat förr.

Året var 1969 och proggen hade ännu inte samlat ihop sig och blivit den starka musikrörelse den skulle komma att bli. I efterhand kan man se ”Ja, dä ä dä” som tidig progg men då Pugh Rogefeldt låg på ett ”kommersiellt” skivbolag kom han aldrig, i likhet med en del andra nyskapande artister och grupper, att släppas in i den till stora delar vänsterdogmatiska proggen. Fast det var inget bekymmer för den oborstade Pugh Rogefeldt, som tycktes sakna både vilja och förmåga att rätta sig i några led.  

I den anekdotiskt hållna biografin ”Från Stora Gatan 51 till Hog Farm” skrev han raljant: ”Alternativmusiken hade börjat vakna men det var fortfarande rätt trevande och lät mest som ”Trollmors vaggvisa till mycket allvarliga texter”.

”Pugish”, från 1970, och ”Hollywood”, från 1972, var också de lika lysande som originella. På ”Pugish” kompades han återigen av Jojje och Loffe men till ”Hollywood” samlade Burman ihop ett mycket större gäng.

Med ”Pugh on the rocks” (1973) kom han in på ett lite bredare spår. Han var ju en rocker från Västerås så att översätta rockklassiker gick lätt som en plätt. ”Bolla och rulla” (1974) tog honom ytterligare ett steg från de tre första albumens innovativa lekfullhet men etablerade honom än mer med röjiga ljuvligheter som ”Hog farm” och ”Dinga Linga Lena”.

Karriären rusade på med fler album och turnéer med nya bandkonstellationer. Det gick inte alltid lika bra men på 90-talet skördade han stora framgångar med den gubbrockande ”supergruppen” Grymlings.

Nyfikenheten och kreativiteten falnade inte men det är förstås för det tidiga sjuttiotalets egensinniga låtar som Pugh främst skrivit in sig i den svenska musikhistorien. De låter fortfarande som inget annat.

©Dan Backman (minnesord infört i SvD 230502)