Trädgården: Nationalmuseum, Stockholm, 2023

Nationalmuseums stora utställning ”Trädgården, konst och natur under sex sekler” har en något missvisande titel. För inte är det många småskaliga villaträdgårdar eller kolonilotter vi möter, vare sig i utställningen eller i den innehållsrika katalogen, men desto mer av stora och pampiga slottsparker. Och några stadsparker. Avbildade på målningar och på mängder av skisser och ritningar. De sistnämnda i sådan mängd att man till slut – hur vackra de än är – blir övermätt och inte orkar se en enda ritning till. Både trädgårdar och utställningar behöver ju gallras.

Med detta sagt är det ändå både givande och lärorikt att ströva runt i salarna, med verk från 1500-talet och fram till våra dagar. Magnus Olausson, som tillsammans med Nationalmuseums avgående chef Susanna Pettersson kurerat utställningen och redaktörat den omfattande katalogen, ger en utförlig bild av hur kungligheter, landskapsarkitekter och trädgårdsmästare i olika grad och med olika metoder tuktat naturen till konstfulla parker och trädgårdar. Det mytiskt vildvuxna i Edens lustgård och Arkadien kontrasteras mot Versailles och Drottningholms strikta gångar och hårt beskärda vegitation.

Att det är ett vittförgrenat och komplext ämnesområde – och i praktiken komplicerade byggprojekt – blir man varse. Geometrin och optikens betydelse för trädgårdsarktekturen belyses. Likaså de bevattningsanläggningarna som krävs för att hålla allt i liv. 

Konstruerandet av labyrinter, grottor och ruiner är ett annat spår. Och allt det som inte är natur: skulpturer, tempel, lusthus, fontäner. Människans närvaro i parkerna och trädgårdarna – mest kungligheter och överklass – ej att förglömma.

Till största delen är det verk ur Nationalmuseums egna samlingar som plockats fram vilket gör att det blir en historieskrivning med fokus på Sverige. Men på utställningen finns också några mycket sevärda inlån. Inte minst en vägg med impressionist-höjdare som Claude Monet, Auguste Renoir och Camille Pissarro. Monets ”Näckrosor”, inlånad från Göteborgs konstmuseum, är förstummande vacker och, fortfarande efter 116 år, radikal i sin beskurna komposition och abstrahering av ett stycke trädgårdskonst. Tyst och alldeles stilla som Brian Enos allra första ambientlåtar eller en zenbuddhistisk meditation.

Annat som är värt att stanna till inför är den danska målaren Kristian Zahrtmanns ”Adam i paradiset” (sedan inte så länge ingående i Nationalmuseums samling). Ett tydligt homoerotisk porträtt av en biblisk gestalt som inte togs väl emot när det ställdes ut 1914 i Köpenhamn. Utsökt målat med frukter, blommor och blad kring den helnakna unga mannen sittande i vad som ser ut som en slags naturfåtölj, med könsorganet lika subtilt som övertydligt dolt av klöverblad. Ett särpräglat nordiskt konstnärskap väl värt att uppmärksamma. 

Sedan har vi några riktigt fina exempel på svensk moderism: Gideon Börje, X:et och, framförallt, Bror Hjorth. Hans lika storslagna som underbart charmiga målning ”Kafferepet” (en autentisk släktträff) är ett privat inlån så det gäller att passa på när den nu visas upp offentligt. 

Utställningens svagaste del är försöket att koppla det historiska perspektivet till samtiden. Jag gillar inte begreppet problematisera men här är det tillämpligt. För inte kan jag se att Emma Helles barocka skulpturer i glaserat lergods eller Peter Fries strama bronser av träd kommenterar utställningstemat på vare sig något utmanande eller originellt sätt. Varför ta in samtiden om den liksom bara glider in i historien utan att röra om lite i grytan. Jag tänker inte föreslå några namn, det är inte mitt jobb, men nog finns det många konstnärer som i dessa klimatkrisiga tider skulle kunna samtala på ett intressantare sätt med de äldre verken och berika, kanske till och med utmana, den torrt akademiska grundton som präglar både utställningen och katalogen.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230423)