Cécile McLorin Salvant: Mélusine (Nonesuch/Warner, 2023)

När Cécile McLorin Salvant debuterade med albumet ”Cécile” 2010 var det med jazzstandards från första hälften av nittonhundratalet. Inte så originellt kan tyckas, men förutom det sällsynt säkra och snygga framförandet kunde man också notera en vilja att gå lite vid sidan av ”den amerikanska sångbokens” konventioner.

Denna strävan har varit fortsatt märkbar men det är först på förra årets ”Ghost song” och detta nya album som den 33-åriga vokalisten och låtskrivaren tagit steget fullt ut och placerat sig själv i en flerspråkig miljö som är lika mycket amerikansk jazzklubb och fransk chanson som europeisk kabaréscen och karibisk rytmik. Att det är en eklektism som speglar uppväxten i Miami, Florida, med en mor från Frankrike och far från Haiti, torde inte vara något långsökt antagande.

Men även om ”Mélusine” inte är ett renodlat jazzalbum andas såväl det expressiva vokala uttrycket som instrumentering och attityd jazzens frihetliga estetik. I en sådan kontext är det inga konstigheter att albumet inleds med två fransk chansons – Léo Ferrés välbekanta ”Est-ce ainsi que les hommes vivent?” och Charles Trenets inte lika ofta tolkade ”La route enchantée” – och avslutas med två korta sånger tillskrivna kvinnliga trubadurer från 1100-talet. 

Albumet är kopplat till den europeiska legenden om Melusine. En kungadotter som, efter en förbannelse uttalad av hennes mor, varje lördag förvandlas till hälften orm. Detta fram till att hon gifter sig med ädlingen Raymondin, som måste hålla sig undan varje lördag. Cécile McLorin Salvant sjunger på fyra språk, mest franska, vilket begränsar möjligheten att hänga med i tematiken och förstå hennes kryptiskt uttalade ambition att avslöja hemligheter mer än att berätta historier.

Allt detta kan verka tillkrånglat. Och jo, nog är det ambitiöst och seriöst, men inte pretentiöst. Och alls inte svårt. Tvärtom faktiskt: här finns rikligt med attraktiva melodier, lekfullt susande på intrikat svängande slagverk.

Hennes jazz har hela tiden varit nästan helt akustisk men på ”Mélusine” smyger det sig in en synth i några spår. Det märks särskilt i det instrumentala mellanspelet ”Wedo” och ”D’un feu secret”, en madrigal från 1600-talet. Båda förtjusande fina med en mjukt retrofuturistisk klangbild, likt Stevie Wonders experiment med synthar på det tidiga sjuttiotalet.

Av albumets fjorton spår har Cécile McLorin Salvant komponerat fem. Samtliga flyter, som allt annat här, lätt och ledigt in i den mjuka och fina helheten. Allra bäst är den karibiskt svängiga ”Fenestra” med kalimba och Sullivan Fortners inspirerade pianospel. 

”Mélusine” är ett riktigt bra album – hennes hittills bästa – men frågan är om inte sångerna skulle komma ännu bättre till sin rätt på en scen. Cécile McLorin Salvant har besökt Sverige flera gånger – förra året för konserter både i Konserthusets Grünewaldsal och Moderna Museets trädgård – så vi vet ju att hon är en karismatisk artist med förmåga att utan stora åthävor fånga en publik.

©Dan Backman (rec publ i SvD 230409)