Stephen Sondheim 1930-2021
Stephen Sondheims konstnärliga gärning är så monumental, prisad och egensinnig att den inte låter sig sammanfattas i ett futtigt minnesord. Hans musikaler nådde aldrig den riktigt stora musikalpubliken – som Andrew Lloyd Webber eller Björn & Benny – men hans konstnärliga status placerar honom jämsides de största inom scenkonsten och flera av hans sånger har nått klassikerstatus.
Allra mest så den smäktande ”Send in the clowns”, från ”Sommarnattens leende”, som efter versioner gjorda av Frank Sinatra och Barbra Streisand hörts i oräkneliga versioner.
Den från New York bördiga Stephen Sondheim kom in i musikalvärlden redan från mycket unga år. Via vänskapen med James Hammerstein, kom fadern Oscar Hammerstein II (som tillsammans med Richard Rodgers bland annat stod bakom ”Sound of music”) att bli Sondheims mentor och entrébiljett.
Den första musikalen, ”Saturday night”, sattes upp 1954 och är inte så mycket att orda om men den ledde fram till att Sondheim fick skriva sångtexterna till ”West side story”. Ett supertungt uppdrag för den då 27-åriga newyorkaren. Efter sångtexter till den mindre uppmärksammade ”Gypsy” fick han förtroendet av Broadway-producenterna att skriva både text och musik, det var ju det han hela tiden velat.
Inkluderande 1962 års ”A funny thing happened to the way to the forum” och 2008 års ”Road show” blev det sammanlagt sexton musikaler. Att den sistnämnda, om bröderna Mizner och deras färd från guldrushens Kklondyke till fastighetsaffärer i Florida, hör till det bästa han skrivit säger något om den bibehållna konstnärliga kapaciteten.
Då Sondheims musik och texter aldrig befattat sig med det glittrigt sentimentala flamset och tramset, som till stora delar präglat den alltmer urvattnade och kommersialiserade musikalgenren, är det kanske mer relevant att tala om musikteater.
”Sweeny Todd” är förvisso en spektakulär viktoriansk melodram om frisören Sweeny Todd – som i ett myllrande London mördar sina kunder med en rakkniv och skickar dem vidare till Mrs Lovett som bakar och säljer köttpajer av de stackars offren till hugade matgäster – men där finns ett mörker, som Tim Burton gestaltat så bra i sin filmatisering från 2007.
Med strålande insatser av Helena Bonham Carter, Johnny Depp och Alan Rickman har det blivit en härligt gotisk mardröm. Här återfinner vi ett annat av hans enskilt mest kända verk: den gudomligt vackra och närmast smärtsamt emotionella ”Not while I’m around”.
Men Sondheims musikaler är så mycket mer än två eller tre örhängen inramade av utfyllnadssånger. ”Sommarnattens leende”, inspirerad av Ingmar Bergmans film, håller från början till slut. Det hör man på valfri inspelning av musikalen. Vårvintern 2010 såg jag den både i New York, med Catherine Zeta-Jones och Angela Lansbury i två av rollerna, och på Stadsteatern i Stockholm, med Pia Johansson och Dan Ekborg. Den ena lågmäld (New York), den andra uppskruvad (Stockholm).
Sondheim var inte de storvulna gesternas man. Musiken är attraktivt melodiös men dess sofistikerade komplexitet är krävande såväl för lyssnare som för musiker och sångare. Inte så sällan kan man spåra inflytande från Bertold Brechts hovkompositörer Kurt Weil och Hanns Eisler. Men också Igor Stravinsky.
Hans sätt att göra komplicerade meningsbyggnader sångbara är inget annat än genialisk. Ett utmärkande drag är att låta olika karaktärer korsvis och ibland samtidigt sjunga fram sina repliker. Och detta utan att det blir hackigt, konstlat eller ansträngt.
Att nu, när han vid 91 års ålder gått bort, kalla Stephen Sondheim för den störste är alls ingen överdrift. Hans musikaler må vara smala och svåra i jämförelse med ”Fantomen på Operan” eller ”Sound of music” (inget ont sagt om dem, det är fantastiska båda två) men de besitter ett sådant existentiellt djup och en sådan musikalisk tyngd att de för evigt skrivit in sig i musikhistorien. Inte bara musikalhistorien.
Också mängden verk imponerar: jag kan inte komma på någon musikalkompositör, levande eller död, som skapat så många konstnärligt högstående och gripande verk som Stephen Sondheim.
©Dan Backman (minnesord publ i SvD 211128)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera