kritik sedan 1993

Saturday Night Fever: Chinateatern, Stockholm, 4 november 2021

”Saturday night fever” må vara ihågkommen som en glättig dansfilm med John Travolta i sin första stora roll men är en i grunden mörk historia. Bakom lördagarnas excesser på discoteket 2001 Odyssey i Brooklynförorten Bay Ridge lurar ju våldet, drogerna, våldtäkterna och arbetslösheten i skuggan av Manhattans lockande skyline.

När musikalversionen för andra gången sätts upp på en svensk scen har den mörka sidan blivit rejält nedtonad, till förmån för den glada mellodiscodansen. Biljetter ska säljas och målgruppen är en publik som söker nostalgikickar och ”Let’s dance”-vibbar mer än socialrealism.

Ändå finns allting på plats i den fortfarande utpräglat vita, heterosexuella historien om den hunsade färghandelsförsäljaren som blir discokung och tjejmagnet på helgerna. Han som fortfarande bor hemma med en mamma som idealiserar brodern, den katolska prästen, och den arbetslösa bittra pappan som drar till den lokala baren så fort det blir jobbigt kring köksbordet.

Här finns också det småkriminella grabbgänget som drar mellan engångsligg i bilbaksäten, gängstrider och livsfarliga klättringar på den bro som leder till drömmarnas Manhattan.

Grejen är bara den att regissören Anders Albien förminskat det drama, som finns där någonstans i den pumpande discopulsen, till bleka teaterscener pliktskyldigt inklämda mellan snitsiga dansnummer som ska locka till jubel mer än förundran.

Det blir tydligt i de återkommande scenerna där Tony Manero (David Lindgren) går i clinch med pappa Frank (Samuel Fröler). Det enda jag kan tänka på är Lindgrens otacksamma uppgift att fylla ut Travoltas utsvängda byxor och att Frölers skådespeleri mest handlar om att vandra ut i kulissen.      

Jo, jag vet, det ska vara en lättviktigt jukeboxmusikal detta, så jag borde verkligen inte irritera mig på förändringar som att koreografin inkluderar Michael Jacksons grengrepp, trots att han började med det först på 80-talet. Eller att drogerna och liggen knappt ens antyds och att gängvåldet gestaltats som gymnastik.

Återstår musiken. Som till största delen är skriven av bröderna Gibb i Bee Gees och fortfarande, i sitt original på filmens soundtrack, är högkaratigt discoguld. Kapellmästaren Jan Radesjö och hans musiker träffar rätt noter men förvandlar alltför ofta det groove som ska vara fjäderlätt till yxig rockdisco. 

Jag saknar Barry Gibbs karaktäristiska falsett i sångnumren men den kommer tack och lov mot slutet, i den danstävling som historien strävar mot, då Fernando ”Nando” Fuentes Varga (Joey) gör en bra version av ”More than a woman”.

Det finns några andra showstoppers. Lovisa Bengtsson (Anette) gör en övertygande insats med ”If I can’t have you”, likaså Kristina Lindgren (Stephanie Mangano) och Rikard Björk (Bobby C) som laddar ”What kind of fool” och ”Tragedy” med passion.

Precis i slutet får David Lindgren äntligen en sång som passar honom. Med duetten ”How deep is your love”, framförd tillsammans med Kristina Lindgren på en New York-romantisk parkbänk, går musikalen i mål.

©Dan Backman (rec publ i SvD 211106) Foto: Mats Bäcker        

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: