kritik sedan 1993

John Coltrane: A love supreme – Live in Seattle (Impulse/Universal, 2021)

”A love supreme” är inte bara det mest centrala albumet i John Coltrane-diskografin, det är också ett av de viktigaste och mest inflytelserika albumen i jazzhistorien. 

Den fyrdelade sviten – en lovsång till den Gud som gett Coltrane gåvan att uttrycka sig genom musik – spelades in 9 december 1964 men kom därefter att, vad man vet, endast framföras två eller tre gånger från en konsertscen. Fram till nu har bara en liveinspelning varit känd, från en jazzfestival i Juan-les-Pins 26 juli 1965 (utgiven på super deluxe-versionen av ”A love supreme: The complete masters”).

Den konsertupptagning, från klubben The Penthouse i Seattle 2 oktober 1965, som nu släppts är en nyligen upptäckt och överraskande välljudande och väl bibehållen amatörinspelning. 

Ursäkta uppräkningen av datum och platser, men det här är ett jazzhistoriskt viktigt dokument. Det tror jag alla – även de som inte är Trane-fanatiker – kan vara ense om.

Så, hur låter det? Tja, det uppdelade stereoljudet och balansen mellan instrumenten är knappast optimal. Men även om jazzlegenden Elvin Jones explosivt dundrande trumspel stör helhetsbilden är det en inspelning som ger en härlig på plats-känsla. Ungefär som om man sitter där, på klubben i Seattle, fast lite för nära trumsetet.

Det är förstås inte bara Elvin Jones som dundrar, det här var ju en tid då Coltrane (som gick bort 1967) tog sin modala jazz till en extatiskt utlevande spräck-nivå och utökade sin klassiska kvartett (den med Elvin Jones, McCoy Tyner och Jimmy Garrison) med unga avantgardistiskt inriktade musiker.

På Seattle-konserten hörs också tenoristen Pharoah Sanders, altsaxspelaren Carlos Ward samt kontrabasisten Donald Garrett. Carlos Ward blev inte kvar men satt ibland in med Coltranes olika grupper och kom att, vid sidan av jazzen, spela funkdisco med B.T.Express.

Samtliga sju musiker får gott om tid att breda ut sig. Dels i svitens fyra delar – ”Acknowledgement”, ”Resolution”, ”Pursuance” och ”Psalm” – men också i fyra kortare partier som binder ihop allt till en sammanhängande svit.

Hela härligheten börjar trevande innan det mantraliknande korta huvudtemat får musiken att stabiliseras och stegras mot Coltranes introduktion av kompositionens andra melodiska tema. Jones och Tyner får snabbt upp ångan, likaså Coltrane som på sitt karaktäristiska vis vänder ut och in på tenorsaxen utan att helt lämna den modala jazzens logik för den spräckiga friformens extatiska utsvävningar.

Adderandet av diverse slagverk, trakterade av blåsarna, bidrar på ett bra sätt till det radikala stöket, som i den fjärde delen, ”Psalm”, landar i en sjäfullt och långsamt mullrande predikan via Coltranes tenorsax.       

Även om jag föredrar den studioinspelade, och i jämförelse lättlyssnade, ”A love supreme” förtar det inte inte värdet av Seattle-inspelningen. Att här finns partier som är så kompromisslöst intensiva att jag måste pausa lyssnandet är att betrakta som ett gott betyg.

©Dan Backman (rec publ i SvD 211031)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: