kritik sedan 1993

The Beatles: Let it be/Super deluxe edition (Apple/Universal, 2021)

Först en rekapitulation för de som glömt eller de som kanske inte tycker det är nödvändigt med stenkoll på Beatles-diskografins kronologi: ”Let it be” är det sist utgivna Beatles-albumet (maj 1970) men inte det sist inspelade (det är ”Abbey road”).

Att det är albumet med den krångligaste och mest konfliktfyllda tillkomsthistorien är oomtvistat. När det gäller det konstnärliga värdet blir det knepigare. Eller inte. Hyser man åsikten att Beatles-magin tog slut efter inspelningen av det vita albumet är ”Let it be” och ”Abbey road” att betrakta som mer eller mindre lyckade försök att blåsa liv i det som en gång var.

Två sista album från en ganska slutkörd grupp som tappat ambitionen att överraska och skaka om hela världen. Som inte längre förmådde vara planetens bästa popgrupp men som ändå, mellan tradiga bluestolvor och enformiga hymner, kunde få ur sig klassiker som ”Across the universe” och ”The long and winding road”.

Beatlesforskarna tar som bekant aldrig ledigt så ”Let it be” finns nu i fyra officiella, delvis annorlunda, versioner. Om det är något som världen behöver är en fråga vi kan ta en annan gång. 1970 kom det av Beatles själva och George Martin producerade albumet, det med de omdiskuterade tilläggen av Phil Spector. 2003 kom ”Let it be…naked”, en alternativ mix minus Spector-påläggen.

Med ”Let it be”-boxen får vi nu två till: Glyn Johns originalmix från 1969 (då albumet hette ”Get back”) och Giles Martins nya mix av versionen från 1970. 

Vilken man gillar bäst är naturligtvis en smaksak. Själv väljer jag den nya valörrika mixen med Spectors faktiskt finkänsliga pålägg. Vid en direkt jämförelse med mitt gamla vinylexemplar är det som att ett lager damm avlägsnats.

”Get back”-versionen är inte så dum den heller och bjuder mycket mer av det lössläppta jammandet och uppsluppna snicksnackandet i studion (den som gillar studiosurr, alternativtagningar, repetioner och jam har ytterligare två cd-skivor att fördjupa sig i).

Även om många av låtarna på ”Let it be” inte kan sägas nå verkshöjd hör man klart och tydligt vilket fint litet popband Beatles fortfarande var. Att de trots tjafset gillade att i all anspråkslöshet spela tillsammans. Live i studion. 

I ett förord till den drygt hundrasidiga bok som medföljer deluxe-versionen skriver Giles Martin att när pappa George anmärkte att Johns gitarr var ostämd fick han till svar ”we don’t want any of your production shit on this record”. Han kunde ju vara rakt på sak, John.

Paul McCartney betonar i sitt förord kamratskapet och glädjen i själva musicerandet men intrycket är att det egentligen mest är han som vill göra något överhuvudtaget. Och mitt i allt detta Yoko Ono, som aldrig lämnar Johns sida. Till slut hamnar de, som vi alla vet, på taket till Apple-kontoret på Savile Row 3.

Det tar inte slut med ”Let it be”-boxen. En bok som fördjupar sig ytterligare i det sista Beatles-kapitlet, ”The Beatles: Get back”, finns redan ute och i slutet av november har den tredelade Peter Jackson-regisserade dokumentären ”Get back” premiär på Disney+.

©Dan Backman (rec publ i SvD 211022) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: