kritik sedan 1993

Ett eget rum – Konstnärsrollen under det sena 1800-talet: Waldemarsudde, Stockholm, 2021

Karin Sidén och hennes medarbetare på Waldemarsudde har under årens lopp lyft fram många oförtjänt bortglömda kvinnliga konstnärskap. Så också denna gång, då ljuset än en gång riktats mot det sena 1800-talets nordiska konst. 

Med fokus på det överraskande stora antalet kvinnliga konstnärer som drog till Paris för studier berättar utställningen en för många okänd historia: om kvinnor som skaffade sig en position på den av män styrda konstscenen, om deras nätverk, samarbeten och gemenskap. Men också den mörkare delen om hur de som återvände till sina respektive hemländer kom att mötas av kritik eller ointresse och som en konsekvens av detta kom att glömmas bort.   

Utställningen är baserad på utställningskommisarien Carina Rechs nyligen utgivna doktorsavhandling ”Becoming artists – Self portraits, friendship images and studio scenes” och kan även ses som en uppföljare till utställningen ”De drogo till Paris – Nordiska konstnärinnor på 1800-talet”, visad på Liljevalchs 1988.

Många av de som var okända då är nu, drygt trettio år senare, fortfarande tämligen okända. Helene Schjerfbeck, Anna Ancher och Hanna Hirsch-Pauli är förvisso välbekanta namn men få lär ha koll på Elin Danielson-Gambogi (Finland), Fanny Brate (Sverige), Asta Nørregaard (Norge) och Bertha Wegmann (Danmark).

Till skillnad från utställningen på Liljevalchs har det på Waldemarsudde inkluderats samtida manliga konstnärer, detta för att påvisa likheter och olikheter och belysa dialogen mellan de manliga och kvinnliga konstnärerna. Värdet av detta kan ifrågasättas: å ena sidan känns det som en publikfriande eftergift, å andra sidan placeras de kvinnliga konstnärskapen i den dåtida kontexten. 

Jämsides de många marginaliserade kvinnliga konstnärskapen möter vi alltså nordiska giganter som Anders Zorn, Edvard Munch och Peder Severin Krøyer. Av den sistnämnde visas en helt igenom briljant målning av en vardaglig lunch med konstnären själv, hustrun Anna och författaren Otto Benzon, där bordsporslinet målats med samma sensuella briljans som det livfulla porträtterandet av lunchdeltagarna. Munch-målningen som hänger precis bredvid, inlånad från Moderna Museet, är raka motsatsen: tror aldrig att jag sett en dålig målning av Munch men hans porträtt av August Strindberg ser verkligen bara stelt och ofärdigt ut.

Utställningstiteln ”Ett eget rum” refererar till Virgina Wolfs essä om det kvinnliga skapandet, ”A room of one’s own”, och manifesteras i självporträtt och vänporträtt som i många fall är lokaliserade till just detta, i både bokstavlig och bildlig mening, egna rum. Alltså den viktiga arbets- och mötesplats som, när det gäller konstnärligt skapande, går under det romantiserande namnet ateljé.

Hanna Hirsch-Paulis välkända porträtt av den finska kollegan Venny Soldan-Brofeldt, som pryder den matiga katalogens omslag, prisades på Salongen i Paris men möttes av kritik när den visades hemmavid. Idag är det svårt att förstå mottagandet men vid den tiden var världen inte redo för en kvinnlig konstnär sittande på ateljégolvet med en lerklump i handen.

På utställningen samsas en mängd sinsemellan olikartade porträtt, alla värda att närstuderas på plats då här finns rikliga exempel på utsökt måleri, oberoende om det är en kvinna eller man som hållit i penslarna. 

I den stora salen hänger två anslående målningar mittemot varandra som kan få exemplifiera spännvidden. För nog skiljer sig William Blair Bruces tjusiga porträtt av hustrun tillika konstnären Carolina Benedicks-Bruce (en favorit i repris då den också visades 2019 på Waldemarsuddes utställning om Grez-sur-Loing) rejält från Bertha Wegmanns lika tjusiga men mer sockrade porträtt av konstnären Marie Triepcke (mer bekant under namnet Marie Krøyer). Där Carolina, klädd grå målarrock, allvarligt och självmedvetet granskar den skulptur hon jobbar med blickar Marie, uppklädd i sidenklänning med spetsar, till synes blygt mot betraktaren. Att den ena är porträtterad i en asketisk ateljé och den andra i en båt med skir grönska runt sig ökar avståndet mellan målningarna än mer.

©Dan Backman (rec publ i SvD 210926)     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: