kritik sedan 1993

Ìxtahuele: Eden Ahbez’s Dharmaland performed and arranged by Ìxtahuele (Subliminal Sounds/Border, 2021)

Eden Ahbez (1908-1995) levde det slags liv som myter skapas av. Han såg ut som Jesus, höll mest till i bergen utanför Los Angeles och livnärde sig på grönsaker, frukter och nötter. Ahbez inspirerades av den tyska wandervogel-rörelsen, läste orientalisk filosofi och skrev musik. Under en period bodde han under det första l:et i den ikoniska Hollywood-skylten. Inte konstigt att han inspirerat både Jack Keruac och Brian Wilson och kommit att ses som den första hippien. 

Hans största framgång som låtskrivare var ”Nature boy”, sången som blev en jättehit 1948 med sammetsrösten Nat King Cole och fortfarande tolkas av artister från alla länder och alla genrer.

Ahbez enda soloalbum, ”Edens island” från 1960, räknas till musikgenren exotica. En slags easy listening i smoking och fez, insvept i mystik från Stilla Havets ögrupper och Amazonas djungler och med kakaduors läten och grodors kväkanden som atmosfärskapande inslag.

Efter ett mindre uppsving på 90-talet är exotican idag en äkta subkultur med utövare världen över. En av de främsta grupperna råkar komma från Göteborg och lystrar till namnet Ìxtahuele. Efter två mycket fina och stiltrogna album har de nu gett sig på det delikata uppdraget att tolka och ge liv åt musik skriven av Eden Ahbez som aldrig framförts.

Det var Ahbez-kännaren Brian Chidester som fann de handskrivna och delvis ofullständiga partituren (från 1961-63) på Library of Congress i Washington och nu hjälpt till att producera detta mycket ambitiösa och på alla sätt och vis imponerande albumprojekt.

Som all exotica är den sammanhängande musikaliska sviten ”Dharmaland” – inspelad på den amerikanska och svenska västkusten – mjuk och len som en varm havsbris och härligt mystisk som en surrealistisk dröm. Med vibrafon, marimba, piano och en uppsjö slagverk skapas en omslutande ljudbild, spetsad med trä- och bleckblås, textdeklamation och sång.

Den inledande ”The king and queen of waters” har arrangerats så att den låter som något överblivet från Beach Boys ”Smile”-sessioner. Det finns fler kopplingar till den kaliforniska psykedelian men jag kan också höra Steve Reich-minimalism i slagverken. Lite mer överraskande är kanske att sångaren Joe Romersa får ”Fire of the soul” att låta som en oupptäckt Leonard Cohen-sång.

Med mjuksvängig latin, lounge-jazz, 60-talspop och ljuvligt naiva och esoteriskt naturdyrkande poem bildas en vintage-skimrande musikalisk väv som trots ideliga tempobyten, och skftningar i stämmningar, bibehåller ett harmoniskt lugn.        

Visst räcker det med musiken – även om alltför mycket exotica på en gång kan göra vem som helst dåsig – men det är tillsammans med den ursnyggt formgivna vinylutgåvan, med bilder och texter och all info man kan önska, som det lyfter till konstnärliga höjder. Att Eden Ahbez själv skulle bli rörd, glad och tacksam för denna verserat kärleksfulla och oerhört välspelade hyllning är jag helt övertygad om. 

©Dan Backman (rec publ i SvD 210617)      

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: