kritik sedan 1993

Laufey: Typical of me (Laufey, 2021)

Sociala medier har som bekant satt hela musikbranschen i gungning. 21-åriga Laufey Lin är ett av många exempel på just detta: möjligheten att utan mellanhänder som skivbolag nå ut till en stor global publik.

Under det senaste året har den i USA boende isländska singersongwritern delat korta filmer där hon till eget ackompanjemang – på cello, gitarr och piano – tolkar jazzstandards ur den amerikanska sångboken, varvat med egna sånger. Med tiden har hon skaffat sig passionerade fans ur alla generationer med oprentiösa framföranden i hemmiljö.

Framgångarna – som också blivit mediala – har sporrat till inspelningar av de egna sångerna, gjorda med kompisarna på den prestigefyllda Berklee College of Music i Boston, där hon går sitt sista år. Inspelningar som vartefter de blivit klara lagts ut på digitala musiktjänster och som nu – med tre nya låtar – samlats ihop till debutalbumet ”Typical of me”.

Detta om detta. Det viktiga här är förstås inte hur musiken når oss, inte heller att Billie Eilish gett tummen upp, utan att Laufey är en musikalisk talang av sällan skådat slag. Med genuin närvaro och en besjälat varm stämma, som går mycket djupare än man kan tro, ger hon liv åt sånger vars utsökta melodier tål att jämföras med de gamla jazzstandards som utgjort inspiration och utgångspunkt.

Genidraget är att låta studiekompisarna spela istället för att hyra in ett gäng studiomusiker. Det känns som att det var nödvändigt för att musiken inte skulle förlora sitt sköra allvar och avspända charmighet.

Stilistiskt håller samtliga sju spår till i ungefär samma musikaliska rum, ett ljust och luftigt rum där loppisfyndade jazziga ballader möblerats tillsammans med singersonwriter-pop och mjukgrooviga beats. Det skulle kunna bli enahanda men subtilt arrangerade instrument och ursnygga vokalharmonier skapar trivsel och variation.

Visst kan man jämföra med Norah Jones, Madeleine Peyroux och Melody Gardot men Laufey överglänser dem alla. Att referera till Chet Baker, Billie Holiday och Antonio Carlos Jobim är möjligen att gå för långt men ger i alla fall en bild av stämmningsläget. 

Man kan tycka att Laufey och hennes sånger är provocerande i sin snygga mysighet. Som när hon i den svartvita musikvideon till låten ”Best friend” vandrar omkring i ett romantiskt downtown New York tillsammans med tvillingsystern Junia (som alltså är hennes ”best friend”).

Men då det inte finns något som känns tillrättalagt, vare sig i musiken eller de finkalibrerade texterna – eller i närvaron på sociala medier – skorrar det aldrig falskt.

Från det inledande gitarrackordet i ”Street by street” (det låter som om det spelats in på en svajig rullbandspelare) är det gång efter gång en trollbindande upplevelse att lyssna sig igenom de sju sångerna. Långsamheten och innerligheten skapar ett harmoniskt lugn.

©Dan Backman (rec publ i SvD 210516) 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: