kritik sedan 1993

Chick Corea 1941-2021

I höstas berättade Keith Jarret i en intervju med New York Times att han efter flera strokes antagligen aldrig mer kommer att kunna spela piano. Det är en tragedi och en monumental förlust för jazzvärlden.

Chick Coreas bortgång 9 februari, som blev känd i torsdags, är förstås en ännu mer definitiv förlust. De debuterade ungefär samtidigt och har, precis som Herbie Hancock, både förändrat och populariserat jazzen. 

Den sjuttionioåriga amerikanska pianisten – som enligt hans Facebooksida dog av ”en ovanlig form av cancer” – var in i det sista aktiv på flera fronter och gav så sent som förra året ut ett livealbum där han både spelar och talar om sin musik. Att han där rör sig mellan Mozart, Stevie Wonder och Bill Evans är symptomatiskt för den eklektism han stod för.   

Chick Coreas pianospel var briljant, piggt och porlande. Han hade mycket att berätta, så mycket att det kunde upplevas som forcerat. Långsam melankoli var inte riktigt hans grej.

Vid debuten 1968 med ”Tones for Joan’s bones” hade han redan skaffat sig en gedigen erfarenhet med tunga namn som Stan Getz, Hubert Laws och Herbie Mann. Men det var förstås tiden med Miles Davis som gått till historieböckerna. 

Talangscouten Miles plockade upp honom redan 1968 och Corea kom att spela på trumpetarens banbrytande album – ”Bitches Brew” inte minst – som kom att förändra jazzhistorien med rock och funk. Han lämnade Miles efter rockfestivalen på Isle Of Wight 1970 (den europeiska versionen av Woodstock) då bandet spelade inför en rekordstor publik, mellan 600 000 och 700 000. Fortfarande den största som någon jazzmusiker spelat inför. 

Det kom att bli många andra samarbeten genom åren, det är ju sådant som jazzmusiker gör. Album och framträdanden med solopiano varvades rastlöst med allehanda olika bandprojekt.

För mig och, vill jag påstå, många andra är det den första latininfluerade upplagan av Return To Forever som betytt mest. Den självbetitlade ECM-debuten 1972 är en ljuvlig jazzklassiker som svävar lika lätt och vackert som fågeln på omslaget. Chick Coreas elpiano, Airto Moreiras slagverk, Joe Farrells blås, Stanley Clarkes bas och Flora Purims sång sammanstrålade till en himmelsk uppenbarelse som inte förlorat något av sin melodiska magi. 

I den 24 minuter långa ”Sometime ago – La Fiesta”, som fyllde hela andra sidan av vinylen, introducerade Corea flamencon i jazzen. Det spanska inflytandet var också tydligt på dubbelalbumet ”My Spanish heart”, ett annat av Coreas mest uppskattade album. Här finns ”Armando’s rhumba”, som med Jean-Luc Pontys eldbefängda violin kommit att bli av de klassiska Corea-låtarna.

Return To Forever ombildades efter de två första albumen och gick in i en betydligt mer elektrisk och rockig fas med ”Hymn of the seventh galaxy”. Jazzrock blev ett begrepp och Corea var en av arkitekterna.                

Den Chick Corea som nu lämnat jordelivet var sedan länge mer en jazzikon än stigfinnare, men historiskt sett kan hans storhet och betydelse inte överskattas, vare sig som kompositör eller musiker. Hans spel på flygel, elektriskt piano och allehanda elektroniska klaviaturer var virtuost, innovativt och stilbildande. Att han kommer bli ihågkommen som en av de riktigt stora jazzprofilerna är lika givet som att hans kontroversiella förtjusning i L. Ron Hubbard och Scientologin kommer att förbigås med tystnad. Det var elefanten i rummet som ingen ville tala om.

©Dan Backman (minnesord publ i SvD 210213)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

<span>%d</span> bloggare gillar detta: