kritik sedan 1993

Bakom hörnet vindens jojk – Samisk samtidskonst: Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm, 2020

Den samiska samtidskonsten har aldrig varit så uppmärksammad som nu. Efter förra höstens grupputställningar på Tensta Konsthall och, den sedan dess nedlagda, Edsvik Konsthall har turen kommit till Sven-Harrys Konstmuseum, som med utställningen ”Bakom hörnet vindens jojk” gör sin egen mönstringen av konst från Sápmi. 

Ett annat tecken i tiden är att de tre samiska konstnärerna Máret Ánne Sara (Norge), Pauliina Feodoroff (Finland) och Anders Sunna (Sverige) utvalts att representera Sápmi i den nordiska paviljongen på Venedigbiennalen 2022. Det är första gången som enbart samiska konstärer representerar Norden. Anders Sunna är dessutom aktuell med en utställning på Stockholmsgalleriet Bohman-Knäpper.

Av de tre är det endast Máret Ánne Sara som finns med på Sven-Harrys. Hennes ”krage” av renars käkben är ett verk (gjort i samarbete med Matt Lambert) som på ett både bokstavligt och bildligt sätt svävar fritt mellan konst, konsthantverk och formgivning och, som så ofta med den samiska konsten, refererar till något specifik samiskt. I det här fallet hennes brors strider med den norska staten gällande rennäringen. 

Máret Ánne Sara var en av sju samiska konstnärer som uppmärksammades stort på Documenta 14 i Kassel för tre år sedan. Störst genomslag fick som bekant Britta Marakatt-Labba, som sedan dess blivit något av den samiska konstens superstjärna.

Hennes signifikativa broderier finns förstås med på Sven-Harrys. De talar med låg stämma men övertygar med ett stringent formspråk, med drag av naivism och folkkonst, och ett engagerat berättande. Det finns en politisk dimension i hennes textila verk men också en lågmäld humor.

Det nedtonade tonläget kan sägas gälla för samtliga medverkande konstnärer. Men till skillnad från Britta Marakatt-Labbas berättarglädje drar några av de andra åt ett mer abstrakt uttryck. 

Det är en utställning med konstnärliga svackor men Outi Peski, från Finland, och Silje Figenschou Thoresen, från Norge, övertygar med självständiga och egensinniga verk. Den sistnämnda med skulpturer, eller ska vi säga assemblage, hängande i luften, monterade på väggar och stående på golv.

Det kan vara plankor, stubbar, rep, kablar, frigolit, bark – ja, lite vad som helst – poetiskt ihopfogade till verk som skulle kunna rubriceras som post-minimalistiska. Tyvärr kommer de inte riktigt till sin rätt i den ganska tätt hängda utställningen. De skulle behöva mer rymd omkring sig och vita väggar.

Outi Peski (som gjort den nya entrén till Nordiska Museets baksida) medverkar även hon med ett fritt hängande verk, skapat speciellt för utställningen. Det lika mångtydiga som dekorativt fransade textilverket, med den samiska kvinnokoltens sjal som förlaga, har en mer fördelaktig placering framför glasväggen mot Vasaparken.

Hennes stora svartvita målning ”Klyfta” är något helt annat. En gestaltning av en slags myllrande mystik i den arktiska vegatationen, kanske. Eller en spegling av Vintergatans täta stjärnljus i underjorden. Det är mycket vackert gjort.      

Istället för att hålla ihop de enskilda konsnärskapen har utställningens curators, Carola Grahn och Maria Ragnestam, blandat verken och spritt ut dem i trappan, i de två våningsplanen och på taket. Det gör utställningen lite rörig och betonar det samiska kollektivet på de individuella konstnärskapens bekostnad.

Utställningarna vi sett i Stockholm har alla betonat just detta, grupptillhörigheten och den samiska identiteten. Det kanske är nödvändigt i detta läge, men riskerar att låsa in den samiska konsten i ett reservat. 

Slutligen: det är förståeligt att intresset för den förut så marginaliserade samiska konsten främst gäller det som görs av idag verksamma konstnärer. Men jag vill gärna slå ett slag för den finska naivisten Andreas Alariesto (1900-1989).

Den självlärda målaren och tecknaren fick en viss uppmärksamhet mot slutet av 1970-talet med den rikt illustrerade boken ”Andreas Alariestos Lapplandsbilder” men idag är han sorgligt bortglömd. Hans mustiga och delvis brutala skildringar av såväl liv och leverne som myt och saga i den finska delen av Sápmi är enastående i sin detaljerade saklighet och förtjänar att åter uppmärksammas.

©Dan Backman (rec publ i SvD 201122)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

<span>%d</span> bloggare gillar detta: