kritik sedan 1993

Louise Palmstierna: It’s time (Palmstierna & co, 2020)

Det är sannerligen ingen brist på bra svenska jazzvokalister. Nu får vi lära känna ytterligare en: Louise Palmstierna.

Debuten har låtit vänta på sig men när den nu kommit är det en både själfull och genomarbetad sådan, med potential att attrahera en stor publik. Att jag inte riktigt kan jämföra henne med någon annan är förstås ett gott betyg. Bidragande till det är en skön vintage-känsla i den av soul och blues anstrukna rösten.  

Jag gillar det elegant midnattsblå i hennes fraseringar och expressiva känslighet. Gillar också att det låter lite teatraliskt depraverat och distansierat, som om det nordiskt svala och präktiga inte hittat fram till den här inspelningen.

Med ett mycket fint komp, där pianisten Filip Ekestubbe och saxofonisten Klas Toresson får briljera, ges full rättvisa åt ett personligt urval covers där Rebecka Törnqvists underbara ”Tremble my heart” blir till en vackert utbroderad jazzballad med lap steel och sopransaxofon.

Donny Hathaways och Leroy Hutsons bluesiga ”Tryin’ times” är en annan låt värd att lyftas fram. Suggestivt jazzfunkig med ett laidback groove, jordat med Niklas Fernqvists kontrabas och toppat med coola blåsinsatser.

©Dan Backman (rec publ i Jazz 3/20)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: