kritik sedan 1993

Festen på Gärdet

”Folkfest” blev ett begrepp i det tidiga 70-talets radikala Sverige. Det var en reaktion mot det som kallades ”den kommersiella musikindustrin” – ickekommersiell var ett honnörsord – och en tidig manifestation av den aktivistiska ”spela själv”-kultur som bröt fram i spåren av det politiserade året 1968.  

De två folkfester som arrangerades på Gärdet i Stockholm sommaren 1970 var varken de första eller de sista men det är de som levt kvar som en musikhistorisk händelse i allmänhet och som en startpunkt för ”den progressiva musikrörelsen” i synnerhet.

Festen på Gärdet arrangerades av en löst sammanhållen grupp med Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar som en samlande kraft. Först tänkte man sig Hagaparken som spelplats, sedan Skeppsholmen, men till slut blev det en illegal gratisfest på Gärdet 12 till 14 juni.

Många band och artister ville vara med. Flera av dem okända och oprövade, några mer rutinerade och omtalade. Diddlers, Skäggmanslaget, Gläns Över Sjö Och Strand, Träd, Gräs och Stenar, Atlantic Ocean, Gunder Hägg, Gudibrallan, Arbete & Fritid och Bernt Staf var några av de vars namn levt kvar. Alla stod de på samma låga scen och med samma klena ljudanläggning.

Många kom tillbaka för den andra festen 20 till 23 augusti. Då var skivbolaget Silence där för att dokumentera musiken på scenen och ute bland folket, det här var ju på den tiden då avståndet mellan artist och publik skulle minimeras. Inspelningarna gjordes inte för att ges ut på skiva men då ”atmosfären och känslan från festen” ändå fångats på rullbanden blev det en dubbel-lp.

”Festen på Gärdet” släpptes i mars 1971 och kostade som en enkel-lp. Med tiden har det fått kultstatus och säljs numera för höga priser till progg-konnäsörer världen runt. Musikaliskt sett är det ganska tunt men som tidsdokument är det fantastiskt. Spontana publik-jam och efterlysningar – ”det är lättast om alla som sitter framför scenen går bakom scenen, det är alltid nån som väntar” – bidrar till den dokumentära känslan. Det mesta spelades in de två sista dagarna vilket tyvärr gör att många framträdanden saknas. 

Till femtioårsjubiléet hade jag sett fram emot en omfattande box med ett urval av allt det som inte kom med. Men icke, Silence är ett skivbolag med små resurser och marknaden för fysiska fonogram är som bekant blygsam. Det är synd och skam, det här är ju viktig kulturhistoria som alltid varit styvmoderligt behandlad.

Det hade förstås varit kul med en Gärdetfest 2020, men om en sådan någonsin varit på tal så hade pandemin ändå satt stopp för den.

Själv var jag på sista dagen av den andra festen och en av dagarna året efter. Det var härligt att vara där, det var ju något helt nytt och spännande som hände, men tyvärr har jag inga direkta minnesbilder att formulera.

För att uppmärksamma femtioårsdagen har jag lyssnat igenom albumet – det var ett tag sedan sist – och skrivit ner några kommentarer.    

Homesick Band: Saddle up the grey.

En käck bluegrass-låt kan tyckas vara en rätt konstig början på ett album som associeras med politisk och flummig proggrock. Men musikrörelsen (som bara var ett frö vid denna tid) kom ju att inkludera ett brett spektrum av musikstilar. Det var väl bara den renodlat klassiska musiken som aldrig fick några proggiga uttolkare.

Om Homesick Band finns inte mycket att säga. Egentligen bara att skådespelaren, vissångaren och musikern Pär Sörman var en av medlemmarna och att bandet, enligt hans hemsida, fortfarande ska finnas men att de var mest aktiva under 70- och 80-talen.

Lustigt nog finns det ytterligare två band som är inne på det vi idag kallar för americana, Brownsville Jug Band och Old Timey String Band. Precis som med Homesick Band är det inga som gjort några avtryck i den svenska musikhistorien.

Manchesterbandet Brownsville Jug Band var tillfälligt lokaliserade i Sverige och deras bidrag ”Take your fingers off it” är en tokrolig sak i den gamla jug band-traditionen med banjo, slagverk och munspel, toppat med kazoo och biltuta.

Old Timey String Band lär vara det första oldtime-bandet i Sverige, bildat 1965. Deras snabbfotade ”If the river was whiskey” får artiga applåder men är inte heller den mer än en oförarglig parantes.

Östan Sol, Västan Måne: Herrarna i hagen

Östan Sol, Västan Måne bildades, precis som många andra band på albumet, samma år som Gärdetfesten. Med orgel, bas och trummor får de folkmelodin ”Herrarna i hagen” att låta som ett stolpigt och rätt oinspirerat Hansson & Karlsson. Gruppen kom att utökas med namnkunniga musiker och, enligt Wikipedia, ta sin musik såväl åt King Crimsom- som Weather Report-hållet.

Fire: Nu är det sommar

Skönt skräpig fuzzrock i stil med November (som också spelade på Gärdet). Bra driv och en underbart naiv text om årstiderna. Bandet gjorde en singel – också den med sommartema: ”Sommaren är förbi” och ”Sommaren är skön” – men sedan har inget mera hörts.

Stockholms Spelmansgille: Långbacka Jans polska

Mot slutet av 60-talet, och några år framöver, blev det ett enormt uppsving för den svenska folkmusiken. Stockholms Spelmansgille var alltså självskrivna på Gärdet.

Love Explosion: Ljusne

De flesta som spelade på Gärdet kom från Stockholm. Göteborgsbandet Love Explosion var ett undantag.  ”Ljusne” är deras största låt och görs i en härligt fylleskrålig version. Refrängen sitter fortfarande som en smäck: ”För Wallenberg och Wickman, dom har mig i sina klor, jag måste lämna Ljusne, resa från min far och mor, fast det grämer mig”.  

Jag har alltid tänkt att de snott melodin men inte lyckats hitta något mer än att verserna låter lite som den gamla countrydängan ”Detroit city”. 

Låt Tredje Örat Lyssna In & Tredje Benet Stampa Takten: Gärdet 1970

Låt Tredje Örat Lyssna In & Tredje Benet Stampa Takten tog antagligen sitt namn från den brittiska progressiva folkrockgruppen Third Ear Band. På Gärdet framträdde de som duo, Örat & Benet, men gruppen – som aldrig gav ut någon skiva – skulle ibland komma att inkludera uppåt tjugo tillfälliga medlemmar. Tongivande var Bengt Eriksson, en idag fortfarande verksam kulturskribent.

”Gärdet 1970” låter Dylan och Donovan och är en fin och mycket tidstypisk hyllning till den skaparkraft och gemenskap som precis höll på att växa fram: ”Det är jag, det är du, det är vi, alla tillsammans”.    

2.000 Spenar: Jan Jan Dagobert

2.000 Spenar var Örat & Benet fast under ett annat namn. ”Jan Jan Dagobert” är en tokrolig historia i stil med The Fugs, framförd med endast en bongotrumma som ackompanjemang.

Det Europeiska Missnöjets Grunder: Missnöjet

En idag helt okänd och bortglömd grupp som tagit sitt namn från en text av Carl Jonas Love Almqvist. Trevligt bluesjazzig psychrock med Farfisaorgel och en påstridig gitarrist. Precis sådant man vill höra på en folkfest. Men så sällan får göra numera.

Turid: Children playing

Turid, åhh Turid. Vem passar bättre på Gärdet 1970 än vår egen Joni Mitchell. Att musikrörelsens mest nitiska politrucker kom att vända henne ryggen pga skivbolagsbyte är en plump i proggprotokollet. Att hon inte fått en revival och blivit stor i hela världen är beyond konstigt. Turid var/är ju bättre än de på senare år globalt återupptäckta Karen Dalton, Linda Perhacs och Sibylle Baier. Vad gör hon nu?

Att Turid är väldigt ensam bland alla långhåriga män är inte heller det särskilt muntert. Men så var det på den tiden.   

Samla Mammas Manna: Tripp Harley

Många av de som skulle komma att prägla proggen saknas på albumet. Samla Mammas Manna är i alla fall med och låter precis så där energiskt cirkusproggjazzrockiga som bara de kunde. Lasse Hollmer freakar loss på elpianot (Wurlitzer eller Fender Rhodes?) men jag saknar ett Coste Apetrea-solo.

Grönsakslandet: Var försiktig

Vilka var Grönsakslandet? Deras bidrag är överkäck amatöristisk barnteater om den förhatliga bilismen som tillåts pågå tålamodsprövande länge. Jag utgår ifrån att samtliga medlemmar var aktiva i Alternativ Stad.

Solen Skiner: Militär

Stockholmsbandet Solen Skiner var med och jobbade fram festen på Gärdet och gjorde sin första spelning där. ”Militär” är ett gott och mycket oblygt försök att få till ett monotont Träd, Gräs och Stenar-groove. Det är inte så lätt.

Charlie & Esdor: Dagen är över

Härligt men lite enahanda hippieflum med duon Charlie & Esdor (akustisk gitarr, sitar och sång). Duon fick hjälp av kompisen Tobben på några andra låtar. En annan kompis, Ero, skulle också spelat men han dök aldrig upp. Känns som att det var ett sådant band.

Fläsket Brinner: Bosses låt

Ett av de största och bästa proggbanden. Den Bosse som gett namn åt låten är Bosse Hansson, han från Hansson & Karlsson och den som gjorde det globalt uppmärksammade albumet ”Sagan om ringen”. Bosse Hansson spelade dock inte med Fläsket vid tiden för Gärdetfesten. ”Bosses låt” är med sin magiska melodislinga representativ för gruppen men Fläsket flyger inte iväg lika härligt högt som de brukade göra.

Gudibrallan: T-doja

Uppsalabandet Gudibrallan var punk innan punk fanns. Med ett endaste ackord och den störiga sångaren Örjan Terje i högform gör de bästa tänkbara primalrock om att berusa sig på T-sprit. Inte så mysigt men himla bra i sin suggestiva monotoni.

Södra Bergens Balalajkor: Polyanka

Folkmusik från jordens alla hörn fick en stabil plats i musikrörelsen. Balalajkaorkestern från Stockholm bildades 1969 och gräver fortfarande djupt i de forna Sovjetstaternas folkmusik. Men idag finns det inga Gärdetfester att spela på.

NJA-Gruppen: Minns du förra året

NJA-Gruppen stod för den mest renodlat politiska underhållningen på Gärdet. Gruppen gick samman med Proteatern 1971 och blev Fria Proteatern. Omåttligt populära bland bokstavsvänsterns anhängare. Särskilt SKP-arna.

Handgjort: Farmer Jack

Ännu ett band med sitar. Bildat av Greg Fitzpatrick efter en tid i Indien. Gruppen var kortlivad och med ett stort antal tillfälliga medlemmar. Flummig psykedelisk folkrock.

Träd, Gräs och Stenar: Gör som du vill

Det är klart att Träd, Gräs och Stenar ska avsluta ”Festen på Gärdet”-albumet. ”Gör som du vill” är underbart rå och ruffig primalrock om att alla måste ha sin mat och att vi måste göra den tillsammans. Träden är i högform, med Meras röst högt upp i mixen och en tvärflöjt i början som jag inte vet vem som spelar. ”Gör som du vill” skulle komma på albumet ”Rock för kropp och själ” fast då under namnet ”I ljuset av din dag”.

Trädens gig på Gärdet 12 juni spelades in av Joakim Skogsberg och släpptes 1996 av Subliminal Sounds under titeln ”Gärdet 12.6.1970”.

©Dan Backman 200611

2 svar till “Festen på Gärdet”

  1. DanE

    Intressant genomlys(s)ning….
    En kommentar om ett band som jag följt nästan sedan starten. Samla Mammas Manna kunde inte haft ett solo av Coste Apetrea då, eftersom det skulle dröja något år innan han joinade bandet. Och Lasse H spelade, som jag minns det, alltid på ett Rhodes. Plus ett Hohner Clavinet.
    Södra Bergens Balalajkor är för övrigt fortfarande aktuella, dom spelar på Pitefolk Världsmusikfestival 21 november. Om inte Coronan sätter stopp.
    Håller med om att Turid behandlades väldigt illa av proggarna. Kanske därför hon avslutade karriären, och jobbade på posten i stället.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: